Jessica Lagergrens

Igår kände jag mig inte jätteorolig över beskedet om cystan på njuren. Men när jag öppnade brevlådan idag och det redan låg en kallelse där till röntgen inom väldigt snar framtid brast det för mig. Den förnuftiga delen av hjärnan säger åt mig att det inte är någon fara. Men min känslomässiga del som tar betydligt mycket större plats gör mig så orolig. Jag vill vara frisk. Jag vill leva ett långt liv.

Jag fick ett annat besked igår som gör mig helt trasig inombords som jag försökte skjuta ifrån mig igår. Jag ville inte ta in. Det handlar inte om mig utan om en älskad vän. Det gjorde mig så ledsen. Och gör mig ledsen. Jag mår helt enkelt inte bra just nu. Jag har tillåtit mig själv att bryta ihop och har bett min älskade mamma hämta Elsa på förskolan istället för mig. Jag kan inte sluta gråta. Varför är livet så skört.