jeanettebouvinnygren

Idag är det ett år sen jag såg din döda kropp på den där britsen. Den gula noppriga filten som omslöt din livlösa kropp har etsat sig fast på min näthinna. Och hur många gånger jag än blinkar så är den fortfarande där. Det är ett år sen jag höll din kalla, bleka hand i min. Jag minns att jag höll på att stirra mig blind på att din ena nagel hade blivit lila. Dina redan stora händer var ännu större. Alldeles svullna. Det är ett år sen jag fick säga allt det där som förblev osagt medan du levde. Det var en lättnad men ändå smärtsamt. Det är ett år sen patologen bände upp dina stelfrusna armar för att lägga den här sista hälsningen från dina söner på ditt bröst. Närmast ditt hjärta. Det som så tragiskt slutade slå 4 dagar tidigare. Närmast ditt hjärta där jag vet att våra pojkar hade sin plats hos dig. Jag minns även patologens otroligt fina gest när hon hade rullat upp ärmarna på den redan kortärmade vita skjortan du hade på dig och lagt din arm på så vis att våra intatuerade namn syntes på din vänstra arm. Hon sa ”Jag antar att det här är ni”. Jag minns även hur hennes lugn smittade av sig och hur tacksam jag kände mig när hon frågade om jag ville att hon klippte av ett bit av ditt hår. Ditt sönderblekta jäkla hår är bland det värdefullaste vi har här hemma. Jag har det sparat i ett kuvert med ditt namn på. Du var så fåfäng med ditt hår. La en otrolig tid på att få till det perfekt. Och blev det inte perfekt så fick det bli din gråa mössa eller någon av alla dina kepsar. Jag blev alltid så full i skratt när du skulle förklara att du minsann inte alls var tunnhårig utan att dina hårsäckar bara var vilande efter allt gnuggande mot brottarmattan, haha. Och jag älskar att jag just nu bara minns dig med glädje och kärlek. Idag pratade Winston om just dina kepsar. Han undrade exakt hur många du hade. Och han frågade om du var rik som hade råd att köpa så många olika. 🙂 En annan gång frågade han mig vad jag trodde att du hade för skor uppe i himlen. Just skor var ju också en passion du hade. En du delade med mig. Winston trodde att du hade dina bruna med silverspännena för dom var ju ”ganska snygga” som han själv beskrev dom. I veckan var jag på ett första utvecklingssamtal i skolan med Mileon och jag höll på att spricka av stolthet. Och jag är övertygad om att du också är stolt. Hans lärare beskrev honom som ”En riktig förebild och någon att se upp till”. Han är så fin. Och Winston är så fin. Och jag är så tacksam för att du gav mig de finaste av pojkar. Jag önskar du var här och såg dom. Att du var här vid deras sida nu när de växer upp och blir män. Jag fick upp ett minne på Facebook häromdagen. Ett filmklipp från en av våra Thailandresor när du skulle flyga sån där parasailing och Mileon står helt förkrossad och drar i ditt ben och vill att du ska stanna på stranden hos honom. Pappa är alltid pappa. Så är det verkligen. Och du är deras. Du fattas oss Frank.