Det känns nästan lite tabu att ta upp det här ämnet, men det känns rätt att göra det. Kände först att det skulle bli lite pinsamt, men ordet pinsamt finns inte här på bloggen för här vill jag dela med mig av allt från högt till lågt.
Så tillbaka till svartsjukan. Jag har varit så sjukt jävla svartsjuk en gång i tiden. Jag var tillsammans med en person som sårade mig om och om igen. Han skrev med andra tjejer, han ljög för mig, han uteslöt mig när han skulle vara med vänner eller gå på fest, han kunde skratta åt mig när jag frågade varför ”hon” ringde honom mitt i natten. När vi blev tillsammans så var jag inte svartsjuk. Den känslan hade aldrig riktigt hamnat i min kropp innan, men när jag klev ur det förhållandet så kände jag mig så liten och den utplånande känslan svartsjuka, den hade plötsligt hittat mig.
Idag. Jag är så oerhört glad och tacksam som inte tampas med de känslorna längre. Min tillit till Linus är över hundratio procent! Jag tvivlar och tvekar inte det minsta på honom. Vi vet vart vi har varandra. När vi blev tillsammans för över sex år sedan så fanns det en liten gnutta svartsjuka kvar inom mig, men det tog inte lång tid innan den försvann. Jag tror att det var vår ömsesidiga respekt för varandra och bådas erfarenheter som tidigt la ribban att svartsjukan inte ska ta plats. Men även att VI bekräftade varandra, vi visade vår kärlek öppet. På så sätt växte förtroendet fram.
Jag vet att Linus får uppmärksamhet när han och jag är ifrån varandra, att tjejer tittar nyfiket, men vet ni, det gör mig ingenting! Det är ju precis därför som Linus och jag lever ihop, för jag föll för hans charm, hela han. Jag förstår att det finns andra som också tycker att han är fantastisk. Dessutom så är det ett mänskligt behov att få beröm och bekräftelse. Så om någon tittar lite extra på Linus, då pussar jag lite Extra på honom över lyckan att han verkligen är min.
Om du som läser det här inlägget och känner att du verkligen är svartsjuk, att du letar igenom din partners telefon, att du inte litar på honom. Då är det någonting som inte är bra, inte alls. Jag har ingen aning om vad det är som har gjort att det blivit så, men då måste man verkligen göra någonting åt saken.
Inget förhållande mår bra när svartsjukan tar plats. Svartsjukan förstör och förgör. Det finns inget gulligt i svartsjuka, för det kommer slutligen att ta kol på förhållandet. Jag är lättad att jag inte känner denna svartsjuka längre. Det är över tio år sedan som jag kändes vid den första gången. Den var kvävande och jag vägrar tillåta att den ska ta plats i vårt förhållande. Någonsin!
Till er: Kan ni känna igen er i det jag skriver? Har ni känt svartsjuka? Är någon svartsjuk på er? Har ni svartsjuka i förhållandet? Dela gärna med er.
Jag tror vi alla hamnat där någongång i livet fast vi inte vill ? För att vi är människor.
Jag har bara haft ett förhållande och är fortfarande i de sedan mer än 8år, vi träffades när jag var 15 och han 19 och i början var vi bägge två rätt svartsjuka. Inget överdrivet men det var ändå en del. Jag antar att det var för vi var osäkra på oss själva men även på varandra innan vi verkligen lärt känna varandra. Idag är vi väldigt sällan svartsjuka. Handlar nog som du säger om ömsesidig respekt ?
Jag känner igen mig gällande svartsjuka! Det är inte roligt på något sätt alls. Jag har varit så fruktansvärt svartsjuk en gång i tiden. Idag är jag i ett förhållande, men kan bli svartsjuk. Fast då pga rädsla och osäkerhet. Men då försöker jag i alla fall prata med min pojkvän om det.
Jag kan bli svartsjuk emellanåt, och det är inget jag hymlar om, det är en känsla jag inte kan rå för och tror alla någon gång i livet kommer känna det. Men det beror helt på situation och vad det handlar om OCH vilken tid i månaden, försöker alltid prata om det med min partner när det sker eftersom det uppenbarligen är något jag inte kan ta.. trots 7 år på nacken så lär vi fortfarande känna varandra, fast på ett djupare plan om du förstår? Kan oftast inte ”bara släppa det” då gnager det inom mig, men är alltid som bortblåst när jag fått prata av mig ?
Jag känner igen mig i det du skriver. Min svartsjuka kom fram i samband med att sanningen ang mitt ex otrohet kom fram. Aldrig igen jag kommer tillåta mig själv att hamna i det läget.
Kändes som om jag skrev texten. Hade den svartsjukan med mitt ex o det var fruktansvärt. Hela relationen var destruktiv och den slutade inte bra. Idag undviker jag att komma nära någon dels för att jag inte vet hur jag ska hantera svartsjukan men också för att jag inte litar på någon. O jag litar inte på att jag kommer komma över det så därför undviker jag relationer. Jag hoppas att jag träffar rätt person någon dag som har tålamodet att vänta in min tillit för jag lär jobba hårt med den samtidigt som personen behöver visa att den går att lita på. Men just nu känns det hela hopplöst att jag hellre är ensam.