Igår slumrade jag till i soffan efter middagen. Melina var med Linus inne i sovrummet. Melina lekte i sängen medan Linus målade en vägg. Plötsligt vaknar jag till av världens skrik. Ni vet skriket där man hör att något gått riktigt illa. Jag hoppar upp på två röda och ser blod på golvet.
Jag frågar Linus i panik vart blodet kommer ifrån och han svarar att han inte vet för han håller om Melina. Lika mycket i panik som jag. Vi kollar vart blodet kommer ifrån och ser när Melina gråter och öppnar munnen att det är där hon blöder. Jag kollade helt skräckslagen om hon slagit ut en tand, men jag ser efter en liten stund att hon bitit sig i läppen.
Jag är fortfarande skakis när jag skriver detta. Mitt psyke klarar inte av dessa olyckor. Jag bryter ihop och får bokstavligt talat panik när jag inser att detta inte kommer att vara första gången hon ramlar och slår sig.
Så fort jag ser blod på Melina så tappar jag det helt. Jag vet att jag måste hålla mig samman, men jag blir ju så jäkla rädd. Det ville inte sluta blöda och Melina grät väldigt länge. Vi läste sagor och somnade tillslut.. Jag vaknade på natten och kikade in i munnen och såg vart hon gjort sig illa. Förstår inte hur mycket blod det kan komma från ett litet sår!
Hur är ni i situationer där erat barn gjort sig illa? är ni föräldern som är lugn och sansad eller lutar ni i panik mot er partner?
Åh det är så otäckt! Vår största på 3,5 skulle glida ner på magen från bänken i badrummet men halkar till och slår i hakan=biter sig med full kraft i tungan. Det forsade blod och det såg ut som han hade bitit igenom Helt! Åkte till akuten där det var ett rejält jack men som läkte av sig själv men fyyyy?
Jag var panikslagen över allt när första barnet kom. Rädd när de blev sjuka rädd när de trilla rädd nör de skulle äta om de satte ngt i halsen osv. Men man vänjer sig. Visar vi oro och panik så kommer oxå våra barn bli rädda och få panik av allt och bli ett oroligt barn som tror att blod är= fara. Det bestämde jag mig för att det måste få ett slut! När de slår sig agerar vi lugnt och effektivt för att ta reda på skadan. Min man är lugn till sättet och jag mer hispig, men tycker det blivit bättre med åren vartefter vi blivit härdad. Vi kan inte skydda våra barn för alla faror. De kommer ramla och slå sig, ibland skada sig. Våra barn har trillat ned från 2 m höga klätterställningar på dagis och i parken hemma trots att de ändå var runt 5-6 år med uppsikt. Vår son slog ut en tand, fick spricka i foten, dottern slagit i ryggen i backen från att ha ramlat ner från klätterställning och tappade andan. Alla ggr har det slutat gott. De måste få upptäcka sin värld på egen hand och det kan delvis innebära olyckor. Sen kan vi och måste vi självklart skydda våra barn i trafiken och hur man beter sig i vissa situationer, men olyckor som att slå sig illa i bord och kanter, klämskador mm det lixom tillhör en del av livet även om det gör ont i en som förälder att se sitt barn skärrad och ledsen. Kram gumsi ❤
Jag är nog den lugna, försöker ge känslan av att allt kommer bli bra och att jag finns att kramas med tills det känns bra igen, en liten olycka kan lätt bli ”stor” om barnet känner av paniken. Även om jag kan ha hjärtat i halsgropen försöker jag inte visa det ?
Åh, jag minns så väl när Melissa blödde från munnen första gången.. Jag var helt hysterisk ? men man vänjer sig, dom ska slå sig ibland och om vi vuxna reagerar lugnt blir det ingen stor reaktion hos dom små heller ?
Jag tror också att man gör det❤