I eftermiddags så stod jag i vardagsrummet och vek lite tvätt. Jag tittade på Melina som lekte bredvid. Plötsligt fick hon för sig att hon skulle springa in till köket och halkar. Hon ramlade hårt ner i golvet och hamnade i en konstig ställning. Hon skrek förtvivlat och det enda jag ville veta var att veta vart hon hade ont. Jag kramade om henne för att se att hon inte blödde någonstans.
Linus kom springande in till vardagsrummet och satte sig bredvid oss. Melina fortsatte att gråta hysteriskt. Vi tröstade och tröstade men hon var så otröstlig.
Förmodligen så blev Melina bara väldigt rädd, men i dessa hysteriska gråt och hjärtskärande skrik så känner jag mig så hjälplös. Jäklar vad ont det gör! Och det är oerhört frustrerande att inte veta vart du har ont. Vi plåstrar om, pussar och kramar. Vi gör det överallt tills Melina blir större och kan visa vart hon har ont. Vi pussar och blåser på henne överallt, för säkerhetsskull för att inte missa något ställe där hon råkar ha ont.
Låter kanske löjligt, men det känns bäst i mammahjärtat och då vet jag att det är rätt.
Åh! Känslan när ens barn gör sig illa alltså.. fruktansvärt. Min minsta har för ett tag sedan börjat visa vart hon har ont så man får blåsa, då känns allting mycket lättare. Det är så jobbigt att inte veta vart dom små har ont. ?
Åh ? stackars liten . Kika gärna in hos oss , skriver om småbarnslivet mellan Sverige o Spanien då vi har hus både här o i Marbella . <3