Jag minns när jag stod framför spegeln i vardagsrummet och skulle sminka mig. Melina var tre dagar gammal och låg i sin lilla vagga. Jag minns hur rädd och orolig jag var av att bara stå några meter ifrån henne. Jag tog på mig ett lager mascara och gick och tittade till henne, tog på mig mascara på andra ögat och gick och tittade till henne och så höll jag på. I varenda moment!
Jag minns verkligen hur rädd jag var att något skulle hända henne så jag bar med henne precis överallt. Jag var tvungen att se henne HELA tiden. Jag kommer ihåg hur jag tänkte hur jag någonsin skulle kunna börja jobba och vara ifrån henne. Så gick dagarna och veckorna och man växer sakta in i mammarollen.
Jag är lika rädd idag och drömmer ibland mardrömmar om att någonting ska hända henne, men nu har jag lärt mig att handskas med min oro lite mer för jag inser att oron aldrig kommer att försvinna. Den kommer att vara ständig.
Jag kan le mot mig själv ibland och känna mig lite stolt över hur jag känner mig tryggare i min roll idag, hur man lär sig och hur man hittar tryggheten lite mer. Hur man lär sig att lita på sig själv som mamma. Rädslan finns som sagt där, men på något sätt har lugnet infunnit sig, i alla fall lite.
känner igen mig! jag vågade knappt somna för jag hade sån otrolig rädsla för plötsligspädbarnsdöd.. jag hade typ de än idag.. ??
Jag går också fortfarande in och kollar så min lilla andas.. ? kommer nog aldrig kunna ”slappna av” helt och hållet, men det hör väl till ?
Jag kan vakna mitt i natten och gå in till båda flickorna bara för se och höra deras andetag! Inget ovanligt alls ?