Jag läste häromdagen att det fanns starka åsikter om att ettåringar är alldeles för små för att börja på förskolan. Jag blev lite illa berörd av det jag läste för känslan som texten utstrålade var att det var alldeles för tidig start, att barnet inte är redo, att man missar alldeles för mycket av barnens år som små, att det är oansvarigt av föräldrar, dålig planering, ja listan kan göras lång...
Vi tog beslutet att Melina skulle börja på dagis strax efter att hon fyllt ett år. Det var riktigt jobbiga dagar innan hon väl började. Detta för att ångesten var total över tanken över allt jag skulle missa. Om vi hade haft ekonomiska förutsättningar för att vara hemma mycket längre så hade vi varit det. Jag saknar min dotter varje dag som jag är på jobbet, speciellt när klockan närmar sig fyra snåret. Det knyter sig i min mage varje gång jag fått höra att hon varit ledsen OCH jag hatar att jag missar så mycket av hennes skratt och glädje om dagarna. Missar det ena och andra som jag säkert inte ens vet om idag.
MEN såhär är det. Jag tror att de allra flesta som är föräldrar önskar att de kunde vara ännu mer med sina barn, men alla har inte den möjligheten. Det kostar att vara hemma , så enkelt är det! Och ju längre man vill vara hemma, desto mindre ersättning varje månad. Det ekonomiska pusslet kan bli väldigt svårt. Istället har jag försökt vara tacksam över den tiden som vi kunnat vara hemma tillsammans. Jag låter bli att grubbla över tiden som vi inte får ihop.
Hade jag läst detta för två månader sedan så hade jag brytit ihop, men vet ni? Våran lilla tjej har utvecklats enormt mycket på förskolan och vi känner stor trygghet och tillit för personalen. Vi är medvetna om att personalen inte kan klona sig och att alla barnen inte kan få hundraprocentigt fokus precis hela tiden, men det är okej. Det finns såklart många fördelar med att vara hemma länge, men allt det goda som sker på förskolan väger upp vårt val så oerhört mycket.
Det jag vill säga är att jag ogillar när jag hör och läser att ”någon” känner sig kunnig nog att kunna säga att ettåringar är för små för att börja på förskolan. Alla barn är olika och det är VI föräldrar som vet vad som är bäst för vårt barn. Vi föräldrar kan önska oss mycket, bland annat att få vara hemma tills barnen är tre, men som jag sa, det kan vara en omöjlighet då ekonomin inte går ihop.
Att man ständigt ska behöva läsa om vad som är rätt och fel. Jag tror att vi föräldrar gör det som man måste för att få livspusslet att gå ihop. Vi vet inom oss att vi missar mycket av våra barns vardag, men så är det. Det innebär inte att våra barn inte har det bra. Vi gör helt enkelt det som är nödvändigt för hela familjesituationen. Det är absolut inte lätt och kanske inte rätt, men en sak vet jag och det är att det grundar sig i kärlek och viljan till att ge trygghet till sina barn.
Ja visst är det utvecklande att diskutera=)Uppenbarligen har vi olika åsikter i debatten men det var faktiskt inte min mening att låta negativ, ber om ursäkt om det uppfattades så.
Fast om vi ska vara helt ärliga så är det många som har möjlighet att vara hemma längre men prioriterar andra saker (resor,husköp,bilar,större tv etc) och däremot väljer att jobba för att upprätthålla viss materiell status framför att vara med sina barn.Sedan att man kan försöka rättfärdiga det med att 1-åringar har så roligt,behöver stimulansen och utvecklas så mycket på förskola men kan man något om anknytningsteori och psykologisk utveckling hos små barn så vet man varför 1-åringar inte ska vara/förvaras på förskola!
Alltid lika kul att få läsa dessa kommentarer som är den motsatta som min, men som alltid måste innehålla en sådan negativ ton… Tack för att du delade med dig. Kul med olika åsikter?
En del verkar helt enkelt glömma bort är att allas familjesituation inte ser likadan ut och att alla inte har samma förutsättningar. Det jag hoppas på att vi alla har gemensamt, är strävan efter att göra det allra bästa för både våra barn och vår familj. Så länge vi gör vårt yttersta, vad spelar det för roll om grannens barn börjar förskolan när de är tre år och mina vid ett? Alla gör rätt på sitt sätt! Om vi bara kunde sluta döma varandra och försöka förstå varandra istället, så kan vi leva happily ever after och lägga all vår energi på sånt som faktiskt är viktigt! ?
Det var samma här. Thindra började straxt efter det att hon fyllde ett. Hade jag//i kunnat ta ut mindre dagar så hade vi kanske varit hemma ett tag till men dagarna gick åt. Men Thindra älskar verkligen att vara på förskolan. Hon känner sig väldigt trygg där och har en stöttepelare som hon gärna vänder sig till om det skulle behövas.
Det är ju ett jättebra alternativ att båda kan jobba halvtid. Den tanken hade vi också. Istället jobbar en av oss halvtid. Som jag skrev så önskar jag bara att man kunde visa respekt för andras val. För just det ser man sällan. Istället såtar man varandra. Tråkigt för din vän, känner igen den situationen. Kram ?
Jag jobbar halvtid och min man deltid för vår dotters skull. Visst så har vi kanske inte råd att köpa hus och renovera men tillräckligt med pengar för att det viktigaste ska gå ihop och köpa en fika ute då och då. Jag personligen skulle inte sätta min dotter på förskola innan 2-3 och aldrig heltid, hon behöver mig mer än så och jag känner att det är mer värt än alla pengar i världen. Sen tycker jag inte heller att man ska skuldbelägga andra föräldrar men jag tror tyvärr att många hellre jagar karriär och pengar än är hemma. Min bästa vän är ensamstående och har verkligen inget annat val fast hon så gärna vill gå ner i tid.
Tycker inte att någon har rätten att säga vad som är rätt eller fel för någon annans barn, man känner sina barn bäst själv och vad man själv anser vara bra för sitt/sina barn är också så olika. Vi vuxna tänker inte alla på samma sätt och har inte samma åsikter, så allting krockar iallafall.
Jag hade aldrig klarat av att vara hemma dagligen med barn i tre år ? Hade spytt på det! Jag började jobba (deltid, vissa lediga vardagar) när min dotter var 4 månader, och planerar att vara tillbaka på jobbet igen efter ca 4 månader när nästa kommit! Har känt tt det bara stärkt relationen mellan far och dotter ?
Kan försöka trösta dig, som förskollärare, med att det är så otroligt individuellt vilken ålder som är den optimala för ett barn att börja förskolan! Att generalisera och säga att det är för tidigt för en ettåring är inte alls hela sanningen.. man känner sitt barn bäst och hade inte barnet mått bra av förskolevistelsen hade man märkt det! Man får försöka förlita sig på pedagogernas kompetens att möta barnen under inskolningsperioden på bästa sätt, det kan vara minst lika jobbigt och minst lika lätt för en ettåring eller treåring att börja på förskolan! Det kan vara faktorer som påverkar som inte alls har med ålder att göra. Jag tror ni absolut har gjort rätt val, du är väldigt klok i dina tankar ❤️
Förstår bara inte alla inte bara kan sluta å döma å kasta pekpinnar som ger föräldrar dåligt samvete. De allra flesta gör ju sitt bästa å lite till! ?
Bra skrivet?
Taack?
Så är det ju?
Tack bästa du att du skriver denna kommentar! Det känns verkligen skönt att höra!! Kram?