Helt plötsligt från ingenstans så drogs jag tillbaka i tiden. Allt handlade om Melinas första timmar hos oss. Jag blev som vanligt nostalgisk och kunde (kan) inte förstå vart tiden tog vägen???
Idag har Melina gjort detta!
– Gått runt här hemma hela dagen! Hon älskar att gå!
– Sagt sluta, sagt dumma och titta lampa
– Ätit middag själv. Ett bombnedslag överallt efter måltiden, men damen äter själv.
– Hon sträcker upp armarna mot mig och säger ”mamma”
– Hon skrattar när vi busar och hon älskar kurragömma.
– Hon vinkar till folk som går iväg
– Och hon säger ”tack tack” när man ger henne någonting.
När allt detta plötsligt händer, då undrar man när detta hände? När blev hon såhär ”stor” jag har ju stått bredvid henne hela tiden. Även fast tiden går för fort, så är det underbart att följa hennes utveckling att gå från en liten bebis till en liten gosig glad tjej!
