Från ena dagen till den andra så kastades vi in i vardagen. Det känns verkligen bra, men det är en omställning. För mig, för Linus och Melina. Det kommer att ta sin lilla tid innan man kommit in i tempot.
Om dagarna så lyckas jag koppla bort tankarna om Melina. Jag vet att hon har det så bra på dagis. Litar fullt på personalen. Men så fort jag sätter mig i bilen och ska åka hem så saknar jag ihjäl mig! Känns som att vi varit ifrån varandra i evigheter och jag vill inget hellre än att få krama henne.
Idag när jag hämtade Melina så blev hon jätteglad att se mig! Den lyckan i hela mig! Tänk att hon faktiskt känner att jag är hennes mamma. Det är oslagbart.
Den känslan när dom får syn på en vid hämtningen, skiner upp och springer emot en är verkligen oslagbar ?
Inte mycket som slår känslan när de springer mot en när man hämtar på förskolan! ?