Idag när jag hade varit och handlat mat och kom hem så bröt jag ihop. Jag bröt ihop totalt. Tårarna slutade inte rinna och klumpen i magen växte. Värken i kroppen, i mitt hjärta blev mer intensiv och Linus satt med mig på golvet och gjorde allt för att trösta mig.
Jag har sådan fruktansvärd separationsångest av tanken att Melina börjar på dagis nästa vecka. Det går inte in i mitt huvud. Jag tycker att det är oerhört jobbigt att jag kommer att missa så mycket. Tänk om hon tar sina första steg där? Kommer hon glömma bort mig under dagen? Jag är väl medveten att detta är naturligt, att slutligen så börjar man jobba, men det är ändå så svårt att ta in!
Jag är inte orolig över att hon inte kommer att trivas. Jag tror snarare tvärtom! Hon kommer att älska dagis. Men allt sitter hos mig. Jag får dåligt samvete som tänkt på karriär samtidigt som jag och Linus bildat familj. Jag får dåligt samvete över allting.
Jag vet inte, men jag har sådan fruktansvärd separationsångest. Det gör verkligen ont. Ska det kännas så? Vänjer man sig? För om det känns såhär nu, så vågar jag inte tänka hur det kommer att kännas om sex dagar när vi börjar inskolningen. Jag märker verkligen hur skör jag är just nu. Är inte lik mig själv. Inte alls.
Ni som har varit med om detta. Berätta gärna hur det var för er. Skulle kännas bra att få läsa och kanske kunna komma på andra tankar.
Mammas bästa lilla tjej!♡
Å vad jag känner igen mig i det här. Om det är någon tröst så var jag samma läge som du för ett år sedan. Hade ångest flera månader innan. När jag började mitt jobb kände jag verkligen att jag inte skulle vara där utan hemma med min guldklimp. Jag kände att allt annat kändes oviktigt.
Men successivt så kommer man in i jobbet och det går bra! Det är trots allt trevligt med arbetskollegor och att då och då få äta sin lunch i lugn och ro ?. Det tog en sådär en tre veckor att fatta att jag hade börjat (och sluta streta emot lixom). Efter varje dag hade jag så bråttom till förskolan för att hämta! Sprang för att tjäna varje minut ha ha. Jag gör efter ett år fortfarande likadant?. Ångesten är i alla fall bortblåst och allt går jätte bra. Vi passar på att mysa så mycket vi bara kan. Helgerna då njuter vi mest. Känner trots allt att man får mycket tid med dem. För det är ju intensivt när de är små och de behöver en verkligen. Dessutom har man byggt så starka band och det är så skönt att tänka på att just Jag/du har äran att vara hennes mamma för alltid ?. Det kommer gå bra för dig bara det väl är dags.. Det är tiden innan som är värst. Omställningen. Sedan tittar man framåt igen. Planerar en ny vardag med guldklimpar. Kasta bort ditt dåliga samvete över att du tänkt karriär och sånt. Det är alltid bra att tänka på att Man vill bygga upp en stadig grund att stå på. Det är bara ansvarsfullt. Sedan när man får ett barn så börjar man värdera om saker. Helt naturligt. På något vis finns inget viktigare än detta lilla liv och inga pengar kan ersätta det. Stort lycka till!
Förstår dig verkligen ❤️ Vi har precis börjat skola in. På andra dagen ville JAG gråta PÅ dagiset. Som en liten unge. Men jag höll mig. Men det totalt brast på vägen hem. Min lille verkar tycka dagis är helt okej, men jag tycker det är jätte jobbigt ? Men det går säkert bra i slutändan. Det kommer det för er också även om det är en jobbig process ❤️
Fint gjort! Och du har helt rätt i att ta vara på tiden med sina små barn.
Vår lille kille fyller 1 år i veckan och trots att det är ett helt år till han ska börja förskolan får jag en klump i magen av tanken. Kämpa på! Det kommer gå bra ?
Hej! Jag hade precis liladant med våran son, det var så fruktansvärt…och jag måste ärligt säga att jag tänkte att jag skjuter upp dagis nån månad…för jobbet finns kvar trots allt. Och det kändes så mycket bättre då vi väntade ett tag längre , inskolningen kändes bättre för mamma och pojke…klart man inte tycker det är roligt ändå men försök skjuta upp jobbet nån månad om det är möjligt eller om pappan kan vara hemma nån månad till ifall ni ändrar er. Barnen är bara små en gång, ta vara på det och lyssna till ditt hjärta ❤️
Det ÄR jättejobbigt när ens barn börjar på förskola eller skola, det är ju ens ögonsten som man vill gosa in sig i hela dagen och aldrig släppa. Det är så hårt inpräntat i många av dagens föräldrar i västvärlden att vi SKA lämna ifrån oss barnen, tidigt, till människor vi inte ens känner. Jag läser ofta om mammor som tycker att det känns fruktansvärt att barnen ska börja förskola och gråter vid tanken på det, och jag har så svårt att förstå att om det känns SÅ dåligt, varför gör man det? ? Av ekonomiska skäl, ABSOLUT, att båda föräldrarna behöver jobba. Men många skulle kunna lösa det ett tag till med en hemmavarande förälder, att jobba skift, att jobba deltid. Känns det inte bra, så gör det inte det! Om man som förälder är övertygad om att barnet har det bra, då borde inte dessa känslor finnas hos föräldern. Det finns en anledning till att det inte känns bra, kanske känner man att barnet är för litet? Att man inte fått uppleva tillräckligt mycket tillsammans på heltid? Vad det än är så är det värt att lyssna på!
Åh jag tycker du är så duktig! Min tjej är född 8/9-15, och även om vi inte har en tanke på dagis än på ett tag får jag grov ångest inför när den dagen väl kommer.. All styrka till dig! Ska bli spännande att se hur det går för er ❤️
Tror inte du är ensam om att känna så.. Har inga egna barn men jobbar på förskola så jag får träffa på en hel del föräldrar som tycker det är tufft.. Inte bara en eller två gånger som mamman gått iväg med tårar och inte barnet.. Men du är som sagt inte ensam och det kommer säkert gå galant! Vi har tipsat lite om att kanske låta den andre föräldern ta inskolningen om det är skört. Något för er?
Lycka till och tack för en superhärlig blogg ?
Jag började jobba när Indra var 4 och en halv månader gammal. Har faktist gått JÄTTEbra även om jag trodde jag skulle gå under helt, allt man är upptagen med får en att tänka på annat och dagen går fort. Tar tillvara på tiden med henne och vänta tills du ska hämta på dagis..! Det leendet och kramarna är oslagbara ❤️ (Nu är iofs Indra hemma med sin pappa och har inte börjat på dagis än, men mötet när man kommer hem … ?)
Bästa du! Du är fullständigt normal! 99% av alla föräldrar känner såhär! Jag är själv förskollärare och skolar in min Kasper (13 mån) samtidigt som Melina börjar! Trots att jag vet hur bra barnen på förskolan har det och att det alltid är jobbigast för föräldrarna så tycker jag själv att det är så jobbigt och ångestfyllt att jag överlåter inskolningen till hans pappa! Det bästa rådet jag lan ge dig är att inte visa dör Melina vilken ångest du har eller att du är orolig. Låtsas vara glad och visa tillit till fröknarna och tillåt dig att gråta när inte Melina ser. Och om hon blir ledsen så be om att få stå utanför dörren så hon inte ser dig så du själv får höra att hon lugnar sig efter ett tag! Det kommer gå jättebra❤️
Jag förstår dig! Min dotter började sin inskolning nu den 15:e augusti och det är jag som varit med och sedan suttit hemma och väntat på att få springa och hämta hem henne efter lämning. Det är fruktansvärt i början, tårarna rinner så fort du lämnat dagis. Men tipsen jag kan ge dig är att lita på fröknarna, försök knyt an till dem de dagar du är med, syselsätt dig med saker i början när hon är på dagis (inte för långt bort bara om något händer) och sedan vid lämning och hämtning, fråga allt du undrar över så som mat, sömn och hur hon mått. Stålsätt dig. Kråt när inte din dotter ser och njut av tiden tillsammans. Skönt att höra att jag inte är ensam med denna ångest. Lycka till!
Ufh…jag förstår dig! har redan ångest för att min son ska börja på dagis och de är ändå ca 3,5 mån kvar tills han ska börja. Kan inte ens tänka mig hur dåligt jag kommer att må när det väl är dags!
Men barnen har ju det som sagt bra på dagis och älskar säkert att leka med andra barn och så men usch ja de kommer vara jobbigt att lämna honom där hela dagen.. Skönt att man inte är ensam om det.
Kram på dig!
Fina fina du! Det kommer gå toppen. Precis som du säger tror jag Melina kommer älska förskolan. Men förstår hur jobbigt du tycker det är. Imon har Oliwer sin första ensamma dag på förskolan. Jag känner lika som du! ??
Förstår de är jobbigt min började i aug förra året efter vart hemma 1år & 7 månader och har fortfarande ångest & allt så klarar inte så mycket jobb
Jag förstår verkligen det.. det är tufft det här!? Tack för att du delade med dig ❤
Tack söta du! Vi får peppa varandra ❤
Tack fina du som delar med dig! Betyder jättemycket!! Kram❤