janemarina

Det går nästan inte att ta på. Det är så overkligt fortfarande, att jag ska bli någons mamma. Att jag kommer att vara den viktigaste personen i den här lilla människans liv. Det är så stort! Det är nog därför det inte går att föreställa sig det innan vi har vårt hjärta hos oss. Innan vi börjar leva i vårt nya kapitel.

Jag har föreställningar om hur jag vill vara som förälder. Hur Linus och jag ska vara föräldrar tillsammans. Tankar om hur vi vill uppfostra våra barn finns såklart också, men jag vill inte tänka för långt in i framtiden. Jag vill gärna börja med att få upp lillen upp på mitt bröst. Jag förstår att uppfostran börjar tidigt, men jag vill ta de första månaderna precis som de kommer. Det här med barnmat och lördagsgodis ligger ju längre fram.

Det finns saker som ibland gnager i mig när jag är i mitt tankesnurr humör. Oron över att inte kunna skydda mitt barn i alla lägen. Orolig om jag missar någon viktig signal mitt barn ger mig. Får redan nu dåligt samvete över att inte kunna vara hos mitt barn tjugofyrasju. Och dessa mardrömmar om att jag tappar barnet… Vaknar kallsvettig varje gång! Misstänker att det är normalt att oroa och grubbla över saker, för som förälder, så vill man ju göra sitt absolut bästa.

Men som tur är, så är det goda, positiva tankarna så många fler! Jag längtar efter att få ge all min kärlek till honom/henne. Göra så att han/hon alltid känner sig trygg hos oss. Redan nu kan jag gråta av kärleken som jag har för mitt barn, för den är så stark, den känns som något jag aldrig känt och jag har inte ens träffat vårat mirakel än.

Jag ser så mycket fram emot att bli förälder tillsammans med Linus. Det är lite läskigt, men på ett fantastiskt sätt. Skurt får gärna komma nu, för oavsett saker vi grubblar oss för emellanåt så känner vi oss så redo och vi ska göra det absolut bästa som bara vi kan!

Ni som väntar barn, vad bär ni med er för tankar? Ni som fått barn, kände ni också såhär?

Det underbara lilla livet♡