Min förlossningsberättelse! – Idatuovinen
Ida Tuovinen

Idatuovinen

Annons

Min förlossningsberättelse!

Den 17e april fick vi tid för kejsarsnitt. Från allra första början fick vi den 23e, men eftersom Hayden kom på naturlig väg i 38+3 tyckte jag att det kändes lite för riskabelt att vänta så länge. Läkaren höll med mig och datumet blev ändrat till 17e, då jag gått 38+0.

Känslan inför ett kejsarsnitt var blandad. Jag hade själv inget val om att göra kejsarsnitt eller föda vaginalt, utan beslutet togs av kirurgen som 1,5 år tidigare opererat min mage för en tidigare förlossningsskada i tarmen. Med en tidigare förlossningsupplevelse på ca två dygn med smärta och kamp kändes det som att inget skulle kunna bli tuffare eller läskigare än det samtidigt som att bli skuren i magen, bedövad och att känna sig förlamad från brösten ner till tårna kändes väldigt läskigt också.

Jag försökte att inte tänka på operationen för mycket innan det var dags, nu var det som det var och vi skulle klara det tillsammans Johan och jag.

Några dagar före snittet fick jag en känsla av att något skulle hända den 16e. Skulle hon vilja komma ut redan då kanske?

Fem dagar innan började jag nämligen må fruktansvärt illa igen och förvärkarna började även komma mer och mer, magen leva sitt egna liv. Det kändes verkligen som att kroppen nu höll på att förbereda sig inför en vaginal förlossning, vilket den såklart inte behövde.

Mycket riktigt vaknade jag upp den 16e april med väldigt mycket sammandragningar som under dagen blev allt fler och gjorde ondare och ondare. Jag försökte ta det så lugnt jag bara kunde för att inte trigga igång fler.

Kvällen kom och det var dags att sova, jag var nervös inför allt, operationen, sprutan, känslan av förlamning, hur bebis skulle må, hur allt skulle gå, att inte fler sammandragningar skulle komma under natten. Jag förstod att det inte var någon idé att försöka stressa mig till sömns även om allt jag skulle behöva var just det. Det snurrade för mycket tankar i mitt huvud, allt jag kunde göra var att låta allting bli som det blir, allt skulle ändå bli som det skulle.

Det blev ca 1,5 timma sammanlagd sömn innan dagen var kommen, den 17e april och stora dagen. Dagen med stort D, den dagen vi skulle få träffa våran andra stora kärlek Johan och jag, våran bebis.

Jag var helt slut på morgonen och mådde fruktansvärt illa eftersom jag var tvungen att fasta. Det har inte gått en dag under graviditeten utan morgonillamående, så jag var beredd på att det kunde bli svårt att behöva åka iväg utan frukost.

Min mage rasade, hade jag kunnat kräkas hade jag gjort det, men nu fanns ju inget i magen att spy upp, så det var bara känslan som var jobbig. Det var bara att bita ihop, slutet var nära, snart är hon här!

Vi hann inte mer än att sätta oss i bilen påväg till förlossningen när mina värkar blev allt fler och kraftigare. Komiskt men lite stressande på samma gång. Äsch, inget skulle väl hinna hända ändå?

Galen känsla att sätta sig i bilen och veta att vi om några timmar blir tvåbarnsföräldrar.

När vi kom fram till förlossningen möttes vi av ett annat par i hissen, dem skulle också göra planerat snitt. En av mina rädslor innan var att operationen för min del skulle skjutas upp pga. Andra operationer före. Eller såhär, jag hade försökt visualisera och föreställa mig att jag skulle vara nummer 1 även om dem bokat in fler operationer, för att slippa fasta allt för länge pga. Mitt illamående. Och för att det skulle kännas så mycket bättre att få vara först på tur.

Men innan jag börjat visualisera och tänka positivt om det var det en rädsla helt klart.

Om det var mina värkar eller något annat som bestämde turordningen, det vet inte jag, men jag fick bli operation nr 1, tack och lov!

Vi fick ett rum, sjukhuskläder till både mig och Johan. Ctg-kurva sattes på magen för att kolla mina värkar. Dem kom men inte tillräckligt ofta för att vi skulle behöva stoppa upp det fort. Kanske gick det 5,6,7  min mellan värkarna ungefär. Barnmorskan kontrollerade även att inte huvudet åkt ner, det hade det inte. Hon ville inte känna om jag var öppen, det kunde trigga igång värkarna för mycket.

Ctg-kurva påkopplad, nu väntar vi in operation.

Nål sattes i armen, blodtryck mättes, hälsodeklaration lämnades in.

Pga. Tekniskt strul sköts operationen upp från kl 8 till 9 ungefär. Men det kändes helt okej, skönt på något sätt att hinna prata lite med min barnmorska, allt kändes så lugnt och harmoniskt på något sätt, alla var rutinerade, visste vad dem gjorde.

Sen var det dags, vi kördes in till operationssalen och min nervositet steg, pulsen var låg för en nervös person sa dem, ca 70 slag i minuten, så jag antar att jag lyckades andas mig ganska lugn ändå.

Rädsla nummer 1, sätta spinalbedövningen i ryggen. Det gick hur bra som helst, gjorde inte ont. Kändes som ett stick i armbågen ungefär, vilket jag som är spruträdd kan tycka ör väldigt obehagligt, men det gör inte ont.

Sedan började pirret i benen, domningskänslan som ska leda till det där förlamade som jag varit så nervös inför. Nervös inför att känna att jag vill dra härifrån, men inte kunna, att tappa kontrollen.

Det är svårt att förklara den där känslan som uppstår när man blir bedövad på det viset, men jag skulle kanske bäst förklara det som att det pirrar, kroppen känns som en mjuk gummiboll när någon tar på dig, du känner beröring och buffar, men ändå inte på något sätt.

Tack och lov kom aldrig känslan av panik, att jag ville fly situationen. Personalen var så otroligt proffsig hela tiden och väldigt skämtsam, fick mig verkligen att känna mig avslappnad i min nervositet. Dem satte på musik, pratade om annat, pratade om bebis som snart var här, var hela tiden glada och lugna.

Sen gick allting väldigt fort. Antagligen kontrollerade man på något sätt så jag var tillräckligt bedövad, för det var ingen som direkt frågade mig något. Helt plötsligt var allt bara igång.

Här kommer vi till en del av operationen som blev riktigt läskig faktiskt, men som varade i några få minuter och såhär i efterhand inte alls känns som något jobbigt trauma. Någon annan kanske inte alls hade tyckt att det var något läskigt, men eftersom jag var ganska nervös tror jag att allt blev lite värre.

Plötsligt känner jag att det gör ont när dem skär. På vänster sida om magen gör det ont och det eskalerar.

Jag säger till och narkosläkaren som är med mig hela tiden förklarar att dem är djupt nere i sista lagret nu.

Det gör ont fortsätter jag och blir mer rädd. Jag kan inte avgöra här om min smärta känns så mycket pga. Att min rädsla nu är så stor. Kroppen fungerar ju på det sättet, blir vi rädda kan vi känna högre smärta. Men jag upplever hur som helst att det gör ont.

Narkosläkaren fortsätter fråga, gör det verkligen ont?

Ja, ja det gör ont säger jag flera gånger tills även Johan säger, men ja det gör ont, nu har hon sagt det flera gånger!

Mina sista ord innan hör något i form av, ”vi ger henne lite lugnande” blir ”Jag får panik” och sedan tar det inte lång tid innan jag mår bra igen.

I efterhand fick jag höra att det blev en kul upplevelse för både Johan och personalen där inne när jag fått lugnande. Tydligen började jag prata om hur hungrig jag var och förstod nog inte längre alls vart jag var eller var med om. Jag minns inte själv, det känns lite som när man varit på fyllan och fått en kort black out i mitten av festen.

Jag minns allt i början av festen, sen är det borta i några minuter fram till att jag kommer tillbaka i slutet på festen igen, i detta fall när jag hör Havanna gråta.

Älskade Havanna, 3154 gram och 50 cm perfektion. En frisk tjej med fin färg ända från början, med gråten i halsen direkt precis som sig bör.

 

Många som tvingas göra kejsarsnitt eller gör det planerat också för den delen kanske känner att dem missar något, man får ofta höra att man går miste om den där häftiga upplevelsen att föda ut ett barn när det plockas ut via kejsarsnitt. Jag skulle säga något helt annat. Min vaginala förlossning är för mig fortfarande ett trauma, något som jag helst inte blir påmind om. Jag kan exempelvis inte läsa förlossningsberättelser utan att känna sorg över att min egen inte blev just den där magiska, häftiga upplevelsen som ”alla” pratar om. Visst var det otroligt när Hayden kom till världen, men det var den enda stund under hela den tvådygn långa förlossningen som var något jag bär med mig som något magiskt och häftigt att få uppleva, stunden han tittade ut, inget annat.

Mitt kejsarsnitt har många fler magiska stunder som jag kommer bära med mig i hjärtat föralltid och gladerligen prata om och dela med mig av.

För det första, all personal, vilka hjältar och superproffs. Från det att jag klev in på förlossningen till det att jag klev ut från bb har alla varit helt fantastiska. Inte minst under själva operationer när läkare, sköterskor och barnmorskan skrattade, skämtade, satte på härlig musik, pratade med varandra, med mig.

Men också födelse upplevelsen. Självklart skiljer dig sig åt här också beroende på hur bebis mår när den kommer ut, men i mitt fall vilket är det enda jag kan utgå ifrån så blev det magiskt när jag hörde Havannas gråt.

Sen fick jag se hennes perfekta lilla ansikte en liten stund när jag låg där innan hon tillsammans med barnmorska, sjuksköterska och sin pappa fick gå iväg för inspektion.

Jag vet inte om det är för att det är andra barnet, men jag är så otroligt glad att Johan fick den första stunden med henne och inte jag. Att Havanna fick börja med att träffa sin pappa ensam en stund och gosa i hans famn under tiden jag blev ihopsydd. Bara jag tänker på just det blir jag tårögd av glädje, det känns så fint! Vi är två föräldrar och jag har fått en koppling till henne sedan länge i magen. Jag vet att Johan haft svårt att knyta an till både Hayden och Havanna när dem legat i magen. Han har såklart varit glad men inte kunnat känna den där starka kärleken och längtat som jag gjort direkt. Därför känns det extra speciellt att han fick lov att träffa henne först och få en alldeles speciell upplevelse med henne utan mig en stund. Det känns som att det betydde väldigt mycket för honom också och jag kunde verkligen se kärleken i hans ögon direkt till sin älskade dotter.

Sen satt dem där bredvid mig när jag blev ihopsydd. Jag fick nästan nackspärr för jag ville ligga och titta på Havanna som satt i famnen på den där mannen som betyder mest av allt i hela världen för mig. Jag kände nu ingenting av operationen mer än att läkarna grejade på mig, ingen smärta, inget obehag, bara ren och skär lycka för att jag nu blivit tvåbarnsmamma och att allt gått så bra.

Allting var så fint hela den där stunden när hon kommit till världen.

Jag har fått ett till barn, vi har fått ett till barn och det har gått såhär lätt, är det ens möjligt?

Jag vill återigen poängtera den otroligt proffsiga personalen på Näl Trollhättan, en stor eloge till deras fantastiska insats under hela operationen. Dem fick mig verkligen att känna mig trygg, som att det här var lätt som ett plätt för dem, en till dag på jobbet bara, inget att oroa sig för.

Min barnmorska Marianne som hade jobbat som barnmorska i 40 år och fortfarande tog sitt jobb på fullaste allvar. Varenda liten fråga jag ställde henne gav hon ett ordentligt svar på och kunde hon inte svara på det tog hon reda på det. Hon kom efter hon avslutat sitt jobbpass för att säga hejdå till mig och kom tillbaka dagen efter på kvällen för att säga hej och se hur jag mådde. Jag hade dock tyvärr somnat då och var helt groggy när

hon kom, så jag ska försöka visa min uppskattning till henne i efterhand istället.

Jag minns inte så mycket ifrån min vaginala förlossning i slutskedet då jag var helt slut, från kejsarsnittet minns jag iprincip allt, förutom dem där minuterna efter lite lugnande medicin.

Från att jag klev in på förslossningen inför kejsarsnittet kl 07 på morgonen tog det bara lite drygt 2 timmar innan Havanna 09:12 var ute och sedan omkring 50 minuter till, tills allt var klart och vi låg i eget rum och myste.

Jag säger bara wow och tack för revanschen om en bra förlossning. Jag känner mig inte längre snuvad på en fin förlossningsberättelse, för den blev magisk!

Nu njuter vi av bebisbubblan och mår bra!

Jag ska inte sticka under stolen med att det gör ont i magen ganska mycket dem första dagarna efter ett kejsarsnitt. I två dagar var vi på bb och jag fick starkare värktabletter så att det gick bra, dag tre kom vi hem och det var dags att klara sig på endast alvedon och Ipren. Den dagen var nog värst pga. det, men sen har det bara blivit bättre.

Jag hade värre smärtor i underlivet och av eftervärkar efter min vaginala förlossning, så i jämförelse känns smärtan i magen okej. Jag har haft eftervärkar, men inte heller dem lika kraftiga som efter första förlossningen när jag knappt kunde gå på två veckor.

Så slutsatsen blir för mig att kejsarsnittet varit en mycket bättre och lättare upplevelse än min vaginala förlossning. Tänk vad olika det är för alla och jag är bara glad att allt gått så bra den här gången.

Här är en film från Havannas ankomst och första mötet med storebror Hayden <3

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Ida Tuovinen

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons