Idatuovinen – En till LOPPI.se webbplats
Ida Tuovinen

Idatuovinen

Havanna 1 år

Havanna älskade Havanna! Nu blir du ett år och jag tänkte backa tillbaka bandet, berätta om tiden som gått utifrån dem minnen som jag bär med mig och så som jag kommer ihåg det idag.

Efter att din bror Hayden var född var både jag och din pappa ganska säkra på att vi inte skulle ha fler barn. Efter den så otroligt jobbiga graviditeten både fysiskt och mentalt kändes det som att det aldrig skulle gå, min kropp och psyke skulle aldrig orka en sådan graviditet till. Åren gick och någonstans efter att Hayden fyllt 2 började jag fundera på ett syskon till honom mer och mer. Folk säger ju att alla graviditeter är olika och kanske behövde det inte bli så illa igen, tänk om det inte blev det? Det var klart att både jag och din pappa ville ge Hayden ett syskon, men vi var helt enkelt livrädda.

När Hayden började närma sig 2,5 år hade jag bearbetat tanken fram och tillbaka så många gånger att jag nu kände mig säker att säga till din pappa att det var det jag ville, inte 100 %, men kanske 98 ändå. Din pappa tyckte inte att det var en bra idé, för att han var så mån om mig, han ville inte att jag skulle behöva gå igenom 9 likadana månader igen.  Tiden gick ytterligare, vi pratade ofta om det och pappa började tro på hoppet mer och mer också, för ja han ville ge Hayden ett syskon också, men rädslan var fortfarande för stor. Till slut bestämde vi oss ändå, vi måste ta risken, eller snarare vi vill ta risken.

Där började nästa resa, för det visade sig att du inte skulle bli så lätt att få till. I min fantasi tänkte jag mig att ett syskon när Hayden var ungefär 4 år eller strax innan skulle vara perfekt, men det fungerar ju inte riktigt så. Jag tror på att saker sker när det är meningen, och ibland stämmer inte det överens med vad vi tror att vi vill. I 7,8, kanske till och med 9 månader var jag ändå ganska lugn även om något besviken varje månad som gick och ingen graviditet blev till, tänkte som jag brukar, det blir när det är meningen. Men någonstans efter dem månaderna började jag bli stressad, Hayden blir ju så stor, åldersskillnaden blir enorm. Efter drygt 1 år hann vi inte mer än påbörja utredningen som visade att allt var normalt förrän graviditetsstickan till slut den 22 augusti 2018 visade dem berömda två strecken som betyder gravid. Mycket riktigt såhär med facit i hand kunde du inte kommit på en bättre tidpunkt och ålderskillnaden har inte varit ett bekymmer, snarare tvärtom en stor fördel.

Jag visste att jag var gravid redan innan jag tog det där testet, inte bara kände jag en speciell känsla i kroppen, jag fick också ett magiskt tecken till mig.
Det är ett par veckor som man går och väntar på att få göra ett test och tro mig, under dem veckorna hinner man tänka många tankar och hoppas ofantliga gånger. Jag är gravid, jag är inte gravid, jo jag är gravid, vad händer om jag inte är det, vad händer om jag är det osv..

Jag körde bil, på väg mot Sveriges television för att jobba i sminket. När jag sitter där och kör kommer en låt på radion, (Den här texten är tagen ur min telefon, skriven samma dag som händelsen inträffat) Det är John Lundvik och i första raden sjunger han ”breath in, breath out, you can see clearer now” . Jag gör som han sjunger och får samtidigt en känsla av att titta upp i himlen.

När jag tittar upp i himlen ser jag ett moln som ser ut som en gravid kvinnokropp. Hon ligger ner på rygg. Ovanför är ett barn/bebis som sträcker ut armarna. Lite som att ”flyga plygplan” på knäna fast åt andra hållet och över huvudet.

Det är inte sant tänker jag, är det här ett tecken på att jag är gravid?

Jag tittar på vägen och sedan upp mot himlen igen. Jag ser att barnet nu är en kanin. Jag blir lite smått besviken gör en stund, en kanin? Ge mig istället något mer tecken på att jag är gravid! Det var ju så fint..

Efter en kort stund kommer jag på, om jag är gravid nu kommer barnet någon gång i april, vilket betyder att det är vid påsk. Kanin = påsk?

Det var den sjukaste upplevelsen jag varit med om och ett sånt tydligt tecken. Nu finns inga tvivel, jag är gravid!

Den 22a augusti, dagen efter ovanstående tog jag ett positivt graviditetstest.

Fram till v 6 i graviditeten var helt okej, jag gick till gymmet och tränade som vanligt, var extremt hungrig, hade spända bröst som värkte som bara den (mitt första graviditetstecken) var känslig och lättirriterad, men annars var allt mer eller mindre som normalt.
Därefter började det, det extremt kraftiga illamåendet som ledde till vätskebrist och inläggning för dropp vid tre olika tillfällen, sängliggande, vila.

Jag var knäckt men samtidigt förberedd på ett sätt, jag visste att det kunde bli såhär och att förvänta sig det värsta var på något sätt lättare än att tro att allt skulle vara rosa, fluffigt och supermysigt och sen bli besviken. Din pappa tog hand om både mig och Hayden och underbara älskade Hayden var så förstående och tog hand om mig också, kom med vatten och mat till mig, kollade till mig på toaletten när jag satt och spydde, klappade min kind, fanns där hela tiden. Han fanns där så mycket att jag började bli orolig, han ville inte lämna min sida. Det var då mer än någonsin jag förstod, han kommer bli världens bästa storebror.

Efter ungefär halva tiden, 20 veckor började det bli bättre men långt ifrån bra. Jag hade inte kräkts så mycket på några veckor men det var för att jag lärde känna mina begränsningar så bra. För att inte spy krävdes medicinering och strikt vila, vid minsta ansträngning eller stress kom det tillbaka hårt igen, så det gällde att ta det lugnt. Jag var 75 % sjukskriven hela tiden, för att jag ville ha möjlighet att jobba om jag kunde, inte för att jag någonsin jobbade dem där 25 %, men det kändes bättre för den mentala hälsan att inte sjukskriva sig helt. Jag jobbade lite då och då, på Svt eller med egna sminkkurser.

Det hände mycket under graviditeten såklart, foglossning fick jag också, akupunkturbehandlingar för illamåendet på fysioterapeuterna, av Elin. Elin var fantastisk och jag mådde alltid bättre av att ha varit där, antagligen som en kombination av att få prata lite mer Elin och av själva behandlingen.
I v. 32 tror jag att det var, blev jag sjukskriven 100 % ändå, för att jag fick så mycket sammandragningar. Du fick ju inte komma ut så tidigt, inte för att jag var orolig egentligen, för precis samma sak skedde under min graviditet med Hayden, bara väldigt mycket och tidiga förvärkar. Bättre att ta det säkra före det osäkra dock, och du skulle ju dessutom förlösas med hjälp av kejsarsnitt.

Kejsarsnittet då, ja jag hade ju inget annat val än att föda med kejsarsnitt pga. En tidigare skada och operation av tarmen. Det var helt enkelt för stor risk att det som opererats skulle förstöras.

Här kommer en text som jag skrev 5 dagar efter kejsarsnittet, alltså 5 dagar efter att du kommit till världen.

Den 17e april fick vi tid för kejsarsnitt. Från allra första början fick vi den 23e, men eftersom Hayden kom på naturlig väg i 38+3 tyckte jag att det kändes lite för riskabelt att vänta så länge. Läkaren höll med mig och datumet blev ändrat till 17e, då jag gått 38+0.

Känslan inför ett kejsarsnitt var blandad. Jag hade själv inget val om att göra kejsarsnitt eller föda vaginalt, utan beslutet togs av kirurgen som 1,5 år innan opererat min mage för en tidigare förlossningsskada i tarmen. Med en tidigare förlossningsupplevelse på ca två dygn med smärta och kamp kändes det som att inget skulle kunna bli tuffare eller läskigare än det samtidigt som att bli skuren i magen, bedövad och att känna sig förlamad från brösten ner till tårna kändes väldigt läskigt också.

Jag försökte att innan inte tänka på det för mycket, nu var det som det var och vi skulle klara det tillsammans Johan och jag. Några dagar innan snittet fick jag en känsla av att något skulle  hända den 16e. Skulle hon vilja komma ut redan då kanske? Fem dagar innan började jag nämligen må fruktansvärt illa igen och förvärkarna började även komma mer och mer, magen leva sitt egna liv. Det kändes verkligen som att kroppen nu höll på att förbereda sig inför en vaginal förlossning, vilket den såklart inte behövde.

Mycket riktigt vaknade jag upp den 16e april med väldigt mycket sammandragningar som under dagen blev allt fler och gjorde ondare och ondare. Jag försökte ta det så lugnt jag bara kunde för att inte trigga igång fler. Kvällen kom och det var dags att sova, jag var nervös inför allt, operationen, sprutan, känslan av förlamning, hur bebis skulle må, hur allt skulle gå, att inte fler sammandragningar skulle komma under natten. Jag förstod att det inte var någon idé att försöka stressa mig till sömns även om allt jag skulle behöva var just det. Det snurrade för mycket tankar i mitt huvud, allt jag kunde göra var att låta allting bli som det blir, allt skulle ändå bli som det skulle.

Det blev ca 1,5 timma sammanlagd sömn innan dagen var kommen, den 17e april och stora dagen. Dagen med stort D, den dagen vi skulle få träffa våran andra stora kärlek Johan och jag, våran bebis.  Jag var helt slut på morgonen och mådde fruktansvärt illa eftersom jag var tvungen att fasta. Det har inte gått en dag under graviditeten utan morgonillamående, så jag var beredd på att det kunde bli svårt att behöva åka iväg utan frukost. Min mage rasade, hade jag kunnat kräkas hade jag gjort det, men nu fanns ju inget i magen att spy upp, så det var bara känslan som var jobbig. Det var bara att bita ihop, slutet var nära, snart är hon här

Vi hann inte mer än att sätta oss i bilen påväg till förlossningen när mina värkar blev allt fler och kraftigare. Komiskt men lite stressande på samma gång. Äsch, inget skulle väl hinna hända ändå?

När vi kom fram till förlossningen möttes vi av ett annat par i hissen, dem skulle också göra planerat snitt. En av mina rädslor innan var att operationen för min del skulle skjutas upp pga. Andra operationer före. Eller såhär, jag hade försökt visualisera och föreställa mig att jag skulle vara nummer 1 även om dem bokat in fler operationer, för att slippa fasta allt för länge pga. Mitt illamående. Och för att det skulle kännas så mycket bättre att få vara först på tur. Men innan jag börjat visualisera och tänka positivt om det var det en rädsla helt klart.  Om det var mina värkar eller något annat som bestämde turordningen, det vet inte jag, men jag fick bli operation nr 1, tack och lov!

Vi fick ett rum, sjukhuskläder till både mig och Johan. Ctg-kurva sattes på magen för att kolla mina värkar. Dem kom men inte tillräckligt ofta för att vi skulle behöva stoppa upp det fort. Kanske gick det 5,6,7  min mellan värkarna ungefär. Barnmorskan kontrollerade även att inte huvudet åkt ner, det hade det inte. Hon ville inte känna om jag var öppen, det kunde trigga igång värkarna för mycket. Nål sattes i armen, blodtryck mättes, hälsodeklaration lämnades in.

Pga. Tekniskt strul sköts operationen upp från kl 8 till 9 ungefär. Men det kändes helt okej, skönt på något sätt att hinna prata lite med min barnmorska, allt kändes så lugnt och harmoniskt på något sätt, alla var rutinerade, visste vad dem gjorde.  Sen var det dags, vi kördes in till operationssalen och min nervositet steg, pulsen var låg för en nervös person sa dem, ca 70 slag i minuten, så jag antar att jag lyckades andas mig ganska lugn ändå.

Rädsla nummer 1, sätta spinalbedövningen i ryggen. Det gick hur bra som helst, gjorde inte ont. Kändes som ett stick i armen ungefär, vilket jag som är spruträdd kan tycka är väldigt obehagligt, men det gör inte ont.

Sedan började pirret i benen, domningskänslan som ska leda till det där förlamade som jag varit så nervös inför. Nervös inför att känna att jag vill dra härifrån, men inte kunna, att tappa kontrollen. Det är svårt att förklara den där känslan som uppstår när man blir bedövad på det viset, men jag skulle kanske bäst förklara det som att det pirrar, kroppen känns som en mjuk gummiboll när någon tar på dig, du känner beröring och buffar, men ändå inte på något sätt.

Tack och lov kom aldrig känslan av panik, att jag ville fly situationen. Personalen var så otroligt proffsig hela tiden och väldigt skämtsam, fick mig verkligen att känna mig avslappnad i min nervositet. Dem satte på musik, pratade om annat, pratade om bebis som snart var här, var hela tiden glada och lugna.

Sen gick allting väldigt fort. Antagligen kontrollerade man på något sätt så jag var tillräckligt bedövad, för det var ingen som direkt frågade mig något. Helt plötsligt var allt bara igång.

Här kommer vi till en del av operationen som blev riktigt läskig faktiskt, men som varade i några få minuter och såhär i efterhand inte alls känns som något jobbigt trauma. Någon annan kanske inte alls hade tyckt att det var något läskigt, men eftersom jag var ganska nervös tror jag att allt blev lite värre.

Plötsligt känner jag att det gör ont när dem skär. På vänster sida om magen gör det ont och det eskalerar.  Jag säger till och narkosläkaren som är med mig hela tiden förklarar att dem är djupt nere i sista lagret nu. – Det gör ont fortsätter jag och blir mer rädd. Jag kan inte avgöra här om min smärta känns så mycket pga. Att min rädsla nu är så stor. Kroppen fungerar ju på det sättet, blir vi rädda kan vi känna högre smärta. Men jag upplever hur som helst att det gör ont.  Narkosläkaren fortsätter fråga, – gör det verkligen ont?  – Ja, ja det gör ont säger jag flera gånger tills även Johan säger, men ja det gör ont, nu har hon sagt det flera gånger! Mina sista ord innan hör något i form av, ”vi ger henne lite lugnande” blir ”Jag får panik” och sedan tar det inte lång tid innan mår jag bra igen.

I efterhand fick jag höra att det blev en kul upplevelse för både Johan och personalen där inne när jag fått lugnande. Tydligen började jag prata om hur hungrig jag var och förstod nog inte längre alls vart jag var eller var med om. Jag minns inte själv, det känns lite som när man varit på fyllan och fått en kort black out i mitten av festen.

Jag minns allt i början av festen, sen är det borta i några minuter fram till att jag kommer tillbaka i slutet på festen igen, i detta fall när jag hör Havanna gråta.

Älskade Havanna, 3154 gram och 50 cm perfektion. En frisk tjej med fin färg ända från början, med gråten i halsen direkt precis som sig bör.

Många som tvingas göra kejsarsnitt eller gör det planerat också för den delen kanske känner att dem missar något, man får ofta höra att man går miste om den där häftiga upplevelsen att föda ut ett barn när det plockas ut via kejsarsnitt. Jag skulle säga något helt annat. Min vaginala förlossning är för mig fortfarande ett trauma, något som jag helst inte blir påmind om. Jag kan exempelvis inte läsa förlossningsberättelser utan att känna sorg över att min egen inte blev just den där magiska, häftiga upplevelsen som ”alla” pratar om. Visst var det otroligt när Hayden kom till världen, men det var den enda stund under hela den tvådygn långa förlossningen som var något jag bär med mig som något magiskt och häftigt att få uppleva, stunden han tittade ut, inget annat.

Mitt kejsarsnitt har många fler magiska stunder som jag kommer bära med mig i hjärtat föralltid och gladerligen prata om och dela med mig av.

För det första, all personal, vilka hjältar och superproffs. Från det att jag klev in på förlossningen till det att jag klev ut från bb har alla varit helt fantastiska. Inte minst under själva operationer när läkare, sköterskor och barnmorskan skrattade, skämtade, satte på härlig musik, pratade med varandra, med mig.

Men också födelseupplevelsen. Självklart skiljer dig sig åt här också beroende på hur bebis mår när den kommer ut, men i mitt fall vilket är det enda jag kan utgå ifrån så blev det magiskt när jag hörde Havannas gråt.

Sen fick jag se hennes perfekta lilla ansikte en liten stund när jag låg där innan hon tillsammans med barnmorska, sjuksköterska och sin pappa fick gå iväg för inspektion.

Jag vet inte om det är för att det är andra barnet, men jag är så otroligt glad att Johan fick den första stunden med henne och inte jag. Att Havanna fick börja med att träffa sin pappa ensam en stund och gosa i hans famn under tiden jag blev ihopsydd. Bara jag tänker på just det blir jag tårögd av glädje, det känns så fint! Vi är två föräldrar och jag har fått en koppling till henne sedan länge i magen. Jag vet att Johan haft svårt att knyta an till både Hayden och Havanna när dem legat i magen. Han har såklart varit glad men inte kunnat känna den där starka kärleken och längtat som jag gjort direkt. Därför känns det extra speciellt att han fick lov att träffa henne först och få en alldeles speciell upplevelse med henne utan mig en stund. Det känns som att det betydde väldigt mycket för honom också och jag kunde verkligen se kärleken i hans ögon direkt till sin älskade dotter.

Sen satt dem där bredvid mig när jag blev ihopsydd. Jag fick nästan nackspärr för jag ville ligga och titta på Havanna som satt i famnen på den där mannen som betyder mest av allt i hela världen för mig. Jag kände nu ingenting av operationen mer än att läkarna grejade på mig, ingen smärta, inget obehag, bara ren och skär lycka för att jag nu blivit tvåbarnsmamma och att allt gått så bra.

Allting var så fint hela den där stunden när hon kommit till världen. Jag har fått ett till barn, vi har fått ett till barn och det har gått såhär lätt, är det ens möjligt?

Jag vill återigen poängtera den otroligt proffsiga personalen på Näl Trollhättan, en stor eloge till deras fantastiska insats under hela operationen. Dem fick mig verkligen att känna mig trygg, som att det här var lätt som ett plätt för dem, en till dag på jobbet bara, inget att oroa sig för.

Min barnmorska Marianne som hade jobbat som barnmorska i 40 år och fortfarande tog sitt jobb på fullaste allvar. Varenda liten fråga jag ställde henne gav hon ett ordentligt svar på och kunde hon inte svara på det tog hon reda på det. Hon kom efter hon avslutat sitt jobbpass för att säga hejdå till mig och kom tillbaka dagen efter på kvällen för att säga hej och se hur jag mådde. Jag hade dock tyvärr somnat då och var helt groggy när hon kom, så jag ska försöka visa min uppskattning till henne i efterhand istället.

Jag minns inte så mycket ifrån min vaginala förlossning i slutskedet då jag var helt slut, från kejsarsnittet minns jag iprincip allt, förutom dem där minuterna efter lite lugnande medicin.

Från att jag klev in på förlossningen inför kejsarsnittet kl 07 på morgonen tog det bara lite drygt 2 timmar innan Havanna 09:12 var ute och sedan omkring 50 minuter till, tills allt var klart och vi låg i eget rum och myste.

Jag säger bara wow och tack för revanschen om en bra förlossning. Jag känner mig inte längre snuvad på en fin förlossningsberättelse, för den blev magisk!

Nu njuter vi av bebisbubblan och mår bra!

Jag ska inte sticka under stolen med att det gör ont i magen ganska mycket dem första dagarna efter ett kejsarsnitt. I två dagar var vi på bb och jag fick starkare värktabletter så att det gick bra, dag tre kom vi hem och det var dags att klara sig på endast alvedon och Ipren. Den dagen var nog värst pga. det, men sen har det bara blivit bättre.

Jag hade värre smärtor i underlivet och av eftervärkar efter min vaginala förlossning, så i jämförelse känns smärtan i magen okej. Jag har haft eftervärkar, men inte heller dem lika kraftiga som efter första förlossningen när jag knappt kunde gå på två veckor.

Så slutsatsen blir för mig att kejsarsnittet varit en mycket bättre och lättare upplevelse än min vaginala förlossning. Tänk vad olika det är för alla och jag är bara glad att allt gått så bra den här gången.

Slut på berättelse.

Det är spännande att läsa förlossningsberättelsen som skrevs bara fem dagar efter din förlossning, jag blir alldeles tårögd och glad över att bli påmind om hur fantastiskt det var, för av någon konstig anledning har jag börjat gör om historian i mitt huvud till något som inte alls känns lika bra. Jag går med tankarna om att jag önskar jag hade fått föda dig vaginalt ganska ofta, går och tänker att det känns tråkigt att jag inte fått en bra vaginal förlossningsupplevelse, men det ska jag genast sluta tänka och bara minnas det som jag skrev där några dagar efter att du kommit till oss, för det lät ju helt magiskt och den sanningen är mer sann än den som jag sitter med här nu ett år efter.

Vi har fått uppleva så mycket det här gångna året och det är tur att jag dokumenterat varje månad, för detaljer glömmer man av. Det som finns kvar är bara ren och skär glädje, egentligen bara det som spelar någon roll även om det där andra kan vara kul att läsa om i efterhand.

En uppdatering om den senaste månaden: Det har  återigen hänt mycket. Förra månaden skrev jag om hur du nu tagit dina första steg vid ca 10,5 månaders ålder, och precis där vid 11-månaders ålder började du gå bra och nu kan man säga att du går riktigt bra och rumphasandet som du hållit på med är ett minne blott.
Fler tänder har spruckit upp (7 sammanlagt just nu) och viljan växer sig starkare och starkare för varje dag som går, även om du fortfarande är väldigt enkel, härlig, har nära till skratt och en busig humor. Du är förutom världens härligaste lilla prick väldigt duktig på härma ord. Du försöker även om det inte alltid kommer ut rätt såklart.


Gunga är kul 😀


Pappa och Hayden var iväg och körde cross själva i två dagar, då fick vi prata facetajmsamtal. Du saknade pappa och Hayden Havanna och gick och ropade efter dem hemma.


Brorsan leker gärna med dig Havanna, här åker ni rutschkana för första gången.


Allt som Hayden gör vill du göra.


Crossbanan på Hissingen.


Mat är gott, banan är gott


Tittut är fortfarande en rolig lek sedan många månader tillbaka.


När brorsan sätter på babblarna på teven kan man nöjt ligga och gosa i soffan tillsammans.


Här har du hämtat rosett själv och tagit på dig runt halsen haha.


Mystjejen, en flaska innan läggning varje kväll. Och en på natten blir det också. Du har nyligen gått från två uppvak och flaskor per natt till 1. Så nu tar du natten omkring 18:30, äter någonstans mellan 1-3 och sover sedan till ca 6-6:30 på morgonen.


Kollar när Hayden och pappa kör cross tillsammans med mamma.


Att få åka på brorsans cross är ändå livet.


Klappa händerna när du är riktigt glad..


Dessa klossar fick du av Jessica när du döptes.


Studsmattehäng och hopp med brorsan och mamma.


Bara bus.


Påskkort taget på långfredagen


Glad påsk 2020!


nom nom, idag festade vi till det med jordgubbar som var en superhit.


motocrosströja! Det ska börjas i tid 😀


Leker, upptäcker och studerar allt i trädgården. Allting är nytt och spännande.

Året som gått har gått förbi så snabbt samtidigt som du känns som en sån självklar del i familjen. Ibland frågar jag Hayden om han vill hitta på något med mig utan dig, men då kollar han bara på mig konstigt och säger att Havanna ska vara med. För honom är du lika självklar som för oss och ni älskar varandra så otroligt mycket. Ibland kan Hayden glömma bort att du är liten och skör och vi får påminna honom om att leka försiktigt, men han vill dig aldrig illa, tvärtom är han väldigt beskyddande och har räddat dig flera gånger från att göra dig illa när du varit nära på att ramla tex.

Havanna, du och din bror är min största lycka i livet, tillsammans med er fantastiska pappa såklart. I er tre har jag allt jag önskar mig och jag ser verkligen fram emot alla framtida minnen vi ska skapa.

Just i år, 2020 är ett märkligt år,som du säkert kommer läsa mer om i skolan som stor. Det pågår nämligen en pandemi, ett virus som spridit sig över hela världen och smittar och dödar många människor, coronaviruset. Det hemska kommer du få läsa om mycket så därför tänkte jag ta mig tiden att skriva några positiva ord också, för att påminna oss om att det alltid finns något positivt i varenda situation hur hemsk den än må vara.

Du, jag och Hayden har valt att nästan isolera oss ifrån omvärlden. Vi rör oss ute i skogen och på lekparken men vi träffar inte folk så mycket och särskilt inte i stora samlingar. Jag är så rädd om er och vill försöka skydda er så gott jag kan. Det betyder att vi fått så otroligt mycket tid tillsammans vi tre, vilket för mig som mamma är helt underbart.

Ditt 1-års kalas blir lidande då vi bestämt oss för att inte bjuda in några barnfamiljer, alltså dina kusiner, men eftersom vi skulle fokusera på det positiva kan jag istället säga att du är så liten så du kommer inte ta skada av det ändå och dem viktigaste personerna i ditt liv kommer fira dig som bara den ska du veta och det är jag, din pappa och Hayden. Är farmor, farfar och mummi bara friska också så kommer dem och grattar dig också. Hayden har bestämt att vi ska ha ett babblarna kalas, bilder kommer jag skriva ut eller göra som ett album till dig efter kalaset.

Avslutningsvis älskade Havanna vill jag säga, tack för att du kom in i just vår familj, för att du är du och bara du! Fortsätt vara den du är och låt aldrig någon försöka ändra på dig. Jag hoppas jag får vara den personen du kan komma och prata med om allt, skratta med, gråta hos. Jag kan inte med ord förklara hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig!

/ Din mamma

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.