Idatuovinen

Hej!
I veckans spökstund blir det känslosamt för mig. Jag fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka många gånger, och det beror på att jag pratar om nära anhöriga som gått bort.
Min morfar och mormor är stora inspirationer, dem är ett bevis på äkta kärlek och det finaste exempel man kan tänka sig på godhjärtade människor. Båda levde under krigstiden i Finland, och ville väldigt lite prata om det eftersom det var ett sånt stort trauma i deras liv.

Men jag vet tex. att min mormor bodde på barnhem där dem behandlade barnen fruktansvärt illa. Hon växte upp utan föräldrar, knappt någon mat på bordet alla gånger, och ändå blev hon världens mest varmhjärtade människa. Det är därför inte konstigt att hon är en av mina största förebilder i livet. Jag önskar att jag hade fått ha henne, morfar och många andra kvar i vårt jordeliv mycket längre, men jag är tacksam över att jag kan få känna av deras varma energier åtminstone ibland.

Jag vill såklart själv leva kvar här på jorden så länge det går, men samtidigt kan jag ibland längta efter att få en såndär varm genuin kram igen, som man bara fick av min mormor.

Min mormor och morfar sprang runt med filmkamera jämt och ville dokumentera allt. Så jag är helt säkert på att dem inte har något emot att deras barnbarn sitter och filmar sig själv och pratar om dem lite 🙂