Göteborgsmamman

God morgon på er!

Jag hoppas ni mår bra denna måndagsmorgon och att ni firade in det nya året ordentligt igår kväll. Jag lyckades såklart somna innan klockan slog 00 och vaknade inte ens av Göteborgs fyrverkerier utanför – jag sov som en stock!
Idag vaknar jag upp med lite blandade känslor i kroppen där ren besvikelse är en av dem tyvärr.

Igår gick Fredrick ut och cyklade vid lunch. Fredrick cyklar för att det både medför gott på många plan, men också för att han verkligen älskar det. Han älskar att cykla på de öppna vägarna, studsa runt på stigarna i skogen och logga allting för att jämföra resultaten när han kommer hem. Cyklingen är hans passion och en del av honom själv.
Under tiden tar jag med tjejerna och åker till min mormor där vi möter upp mamma. Just när vi tagit av oss alla ytterkläderna så skickar Fredrick ett sms.

’Jag har blivit påkörd. Han smet. Polis påväg.’

Jag är glad att det var han som smsade och inte någon som behövt göra det åt honom, för resten av historien är värre än det här smset.
Jag lämnar barnen hos mamma och kastar mig in i bilen. Fredrick befinner sig i Lerum vilket är en dryg halvtimme därifrån. Det snöblandade regnet vräker ner och vägen har aldrig känts så lång. När jag kommer fram står Fredrick och pratar med polisen. Jag väntar 45 min i bilen innan Fredrick kommer in och sätter sig. Han blöder och är ledsen. Cykeln är trasig och jag frågar vad som hände egentligen. Han berättar.

Fredrick har alltså kört på en helt vanlig väg när någon bestämde sig för att ’visa honom hans plats’. Det svänger upp en V60 bredvid honom och försöker preja upp honom på trottoaren. Bilen kör vidare och inväntar honom vid en rondell där han stannar på ett sätt som gör att Fredrick inte kan ta sig förbi. Fredrick blir förbannad och knackar till på hans ruta innan han cyklar upp på trottoaren. Plötsligt hör han hur bilen börjar varva och hur föraren trycker ner gasen. Utan att vända sig om förstår Fredrick vad som händer. Han trampar på och får syn på ett träd lite längre fram. Fredrick tar i allt vad han kan och när han precis börjar vrida styret för att komma runt trädet så känner han smällen. Han flyger av cykeln och landar på sin vänstra sida. Föraren går ur bilen och fram till Fredrick.
-”Du ska fan hålla dig borta från vägen – du ska hålla dig på cykelbanan!” skriker han och hoppar in igen. Fredrick hinner fota både föraren och registreringsnumret innan bilen åker iväg.
Och där ligger han. Påkörd och med 8-10 bilar omkring sig – som bara kör förbi. Ingen stannar, ingen frågar om han behöver hjälp – varenda bil bara åker. Ingen av de här bilarna kan ha missat vad som hände – ingen! Stannar man då inte och frågar så att ens medmänniska är okej? Det är ju skamligt! Varför hjälper vi inte varandra?

Och hur FAN rent ut sagt kan man köra på en annan människa? Hade Fredrick inte väjt undan den lilla biten bakom trädet så hade föraren kört rakt på honom och vem vet hur det hade kunnat gå då? Undra om föraren förstod att det var en människa han försökte köra på. Att denna cyklist hade en fru och tre barn hemma. Att det är någons liv vi pratar om.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer än vart är mänskligheten på väg?

Idag ska vi inte göra något speciellt här hemma. Vi ska rå om varandra och tänka på hur lyckliga vi kan vara att det var till Lerum jag var på väg och inte sjukhuset igår. Tänk vad snabbt livet kan vända.

Hoppas ni får en fin första dag på året.

Kram.

Igår morse fick jag en skön promenad ute i den kalla decemberkylan. Till middag blev det oxfilé, potatisgratäng och den här bilden symboliserar en småbarnsfamilj så himla bra tycker jag med den lilla barnmatsburken till höger, haha 🙂
cyklist cyklist cyklist cyklist