Morgon allihopa!
Jag säger bara suck. Jag inser verkligen att vi har haft det lätt vad gäller småbarnslivet. Inga vakna nätter, ingen kolik, ingen vagntrots, utan allt har flutit på och barnen med den strömmen.
Tills typ nu. Bebis har varit vaken i stort sett hela natten och tjejerna är inne i såna faser. För det måste det ju vara – en genomgående fas. Små, små olika typer av trotsåldrar blandat med regnbågar och enhörningar. Det var då en smart jäkel som kom på det där begreppet när vi behövde en ursäkt till varför barn gör som de gör när de utvecklas – något att gå efter när vi står där alldeles handfallna.
Elise är i det där bestämmandestadiet där hon verkligen kan visa att hon har en egen vilja.
Exempel 1)
Jag bad Elise och Julia hämta deras stövlar imorse. Julia hämtade, Elise ville få Julia att hämta hennes också. Hon vägrade själv.
Exempel 2)
-”Mamma, flingor”
*Jag gör flingor*
-”Mamma, macka ’stället”
WHAT?!
Exempel 3)
Julia och Elise får identiska block och identiska gröna pennor. Elise vill ha den pennan Julia hade, men Julia vill inte byta. Tredje världskriget uppstår.
Julia är i en gråtig för-trots. Fy vad det kan ta på nerverna!
Exempel 1)
-”Julia, gå du uppför trappan”
*Julia går upp för de 3 första stegen, stannar och vänder sig om*
Där står jag med en bebis i ena handen och 50 matkassar i andra. Hon går ALLTID uppför trappan själv. Men inte idag. För idag ska man bli buren minsann.
Exempel 2)
Julia vill sitta i knät. Mamma ammar bebisen. Julia vill fortfarande sitta i knät. Mamma bär upp med ena armen och sätter henne tätt bredvid. Det duger inte för Julia så hon bryter lös och börjar skrika, vika sig och sparka hej vilt.
Exempel 3)
-”Julia, ställ ner mammas glas”
*Hämndblick* Jag kan lov att hon tänker ”detta var för att du inte lät mig sitta i ditt knä” medan hon går iväg med glaset.
-”Ju.li.a. Ställ tillbaka glaset.”
Hon fortsätter titta på mig och går långsamt iväg utan att släppa blicken. Jag går fram, jagar henne när hon börja springa och tar glaset ur handen på henne. Resultatet blir ett öronbedövande skrik och hon slänger sig på golvet. Tur hon inte höll i glaset då.
Det är inte det att jag inte förstår att de reagerar på vissa saker. Detta hör ju till barnens utveckling och det är helt okej – men fy fasen vad psykiskt krävande det kan vara att vara förälder ibland. Jag vill ju göra allt för barnen samtidigt som jag vill lära dem att göra saker själva. Den balansen är svår ibland tycker jag.
Den enda trösten jag har vid såna här tillfällen är att alla barn gör så. Och den tanken tänker jag nu, medan jag tar en stor sipp på min kaffekopp – som Julia också vill ha.
Hoppas ni får en fin dag! Här hemma ska det städas.
Kram.
Mestadels är de ju rätt snälla, men man märker verkligen att de blir äldre och att göra som mamma eller pappa säger är inte längre lika coolt 🙂
