Eftermiddagen kändes bra. Glömde till och med ”bort” att jag är/var sjuk. Uträttade inga stordåd., men promenerade runt i trädgården, vek lite tvätt och lagade middag. Livet kändes gott. Och jag var rastlös.
Sen kom kvällen… och den förbannade febern slog till igen. Molande känsla i käkarna, kokande ögon och rastlöshet i kroppen. Precis som dagarna innan (och de dagarna hade jag minsann bara legat på soffan hela dagen, ännu förre stordåd alltså). Jädra lurig sjuka det här. Så det är väll bara att fortsätta ta livet lite långsamt, njuta av solen och äta frukost på soffan i morgon med. Om solen skiner likt idag blir det nog en långsam promenad upp i skogen. Jag tänker en termos med te, lite choklad och förhoppningsvis en snöfri sten. Kroppen må var sjuk, men själen behöver också vårdas. För jag märker hur deppig jag blir av att bara vara stilla. Att bara vara inne. Helt plötsligt inser jag hur viktig den där genomtråkiga löpningen är för mig. Att den gör mig gott.
Nu ska jag ta mig upp för trappen, borsta mina tänder och innan jag kryper ner i sängen så ut på balkongen och ta några andetag frisk luft. Febern gör nämligen att det känns som om jag ständigt andas kvav luft. Och då finns det inget bättre än att fylla lungorna med lite kall kvällsluft.
Hur det gör mig gott vet jag inte.
Men det gör mig gott.
Och det är gott nog.
Men det gör mig gott.
Och det är gott nog.
