Jag har tappat bort rutinen i löpningen. Jag har låtit bortförklaringarna få ta över vilket har let till att jag inte kommer ut springer som min plan var. Och när jag väl är ute är det tråkigare än någonsin. Så jag har börjat om. Mentalt. Jag låtsas att det är april och att ett långpass är sisådär 12km. Att tempot är okej så länge jag håller mig under 6min/km. Jag slår in det i huvudet. Och försöker ta mig ut.
Igår var det motigt att komma ut. Det var VARMT (faktiskt en jättebra bortförklaring) och vi hade jobbat på med altanen hela dagen. Jag bestämde mig för att prova nått jag inte gjort förut, för att se om det kunde hjälpa mig att komma ut. Först backintervaller och sen yoga på bryggan. Där yogan fick bli det som jag egentligen ville göra. Men löpningen var ett ont måste som var tvunget att göras först.
Och tänk vad bra det blev! De sista intervallerna i backen tänkte jag ”att snart är jag där på bryggan” och det blev lite enklare, lite mindre ”blä” att springa. Och när jag väl kom fram till bryggan så var det fötterna på jorden, jag och andningen. Det var människor runt omkring. Det puttrade förbi båtar, människor var ute och tog kvällspromenader, men jag kopplade bort dem och tänkte att ”om dem tycker jag är lite lustig gör ingenting”.
Det här är mitt sjätte bidrag till #womsautmaningen. Det var inte tänkt att det skulle bli fler, men detta är som mycket womsautmaningen som det någonsin kommer att bli . Jag har skapat en träningsform som faktiskt får mig att komma ut med ett leende på läpparna. Man kan säga att det är en utvecking av detta pass som jag körde för en vecka sedan. Det ena ledde till det andra kan man säga. Om du vill veta mer om womsautmaningen kika HÄR.
