Det blev Kungsbyn, igen, för mig och lillebror. Jag kan inte annat än att älska det där stället. Lagom stort, familjärt, ingen sockervadd, djuren mår bra och det drivs småskaligt av människor som brinner för det dem gör. Vädret var som sagt äkta djurparksväder. Svalt! Vilket är bra för då är djuren mer aktiva. Men, jag och lillebror frös. Jag skulle ha satt på mig den där dunjackan som jag hängde undan för sommarförvaring i morse… Lillebror hade dessutom satt på sig byxor som var för små. Jag försökte få honom att byta med han sa att ”det blir ju nästan som skorts” och ”men mamma, det är ju strumporna som är för korta”. Såm han böt alltså inte byxor…
Det var så svalt att till loch med ormarna var pigga. Denna giftiga sak reste sig mot glaset och lillebror deklarerade tydligt att ”Nu är jag faktiskt lite rädd mamma”.
Lillebror fick sitta en del på min axlar, då vi var lite sena till älgmatning. Det är ju så häftigt att se hur mycket hornen på älgarna har vuxit sen vi senast träffade dem. Han satt där uppe, nöjd, och sjöng. Det är så härligt med lillebror, när han mår bra, då sjunger han. Vi brukar kalla honom för ”Radio Rasmus” – vår alldeles egen kanal.
Så vi hängde några timmar på Kungsbyn
kliade en kronhjort bakom örat
spanade på ormar
och var så nära Vincenter att vi hade kunnat känna på deras horn
