Jaha, den här kvällen blev ju inte alls vad jag hade planerat. Två timmar har sprungit förbi och här sitter jag och snyftar. Jag har ju redigerat bilder till ett helt annat inlägg. Men så kikade jag på Facebook en snabbs. Klickade på en länk till Youtube. Och sen klickade jag mig vidare och vidare, in i ”America Got Talent”- djungeln.
Så nej, det är inte tårar av sorg som trillat ner för kinderna. Utan tårar av glädje för någon annan. Att liksom se människor, som inte riktigt tror på sig själva, kliva upp på en scen, göra något som någon annan antagligen peppat dem till tusen för att genomföra, att se dem växa, och helt plötsligt förstå, att ”jag kan ju det här”. Det är stort.
Så jag tar det där inlägget om att känna sig lite svår i svart klänning och kimono i morgon istället.
