Fru Magnolia

Flocken är samlad.  Det känns tryggt.  Jag gillar att ha kontroll, veta vad som pågår.

Just därför fick jag lägga band på vargen inom mig idag. Lilla R lämnades för en liten stund till någon anna, någon jag inte känner. Någon som är duktig på det dem gör, vad jag vet. Det sliter i mamma hjärtat. Att veta att just nu är det inte allt för bra, men för framtiden är detta det bästa. Att låta bli gör saken värre.

Nu är lilla R hemma igen. Luggad, trött och mammig. Vi somnar i sängen tillsammans, kramas.

Herr O vill oxå. Han vill vara nära hela tiden. ”Mamma jag vill vara med dig alltid” säger han. Det är hans sätt att säga att mamma jag behöver fylla på med mamma tid. Se mig, bekräfta mig. Låt inte lilla R ta all din tid. Herr O får min tid, min närvaro, min uppmärksamhet. Men det är svårt att hitta en ostörd stund till det. Jag vill ge. Men jag måste orka ge och finna en stund då inte lilla R behöver mig. För så är den tuffa sanningen just nu. Lilla R får mer tid, mer uppmärksahet, mer bekräftelse. Jag vet det. Och så måst det få vara. Men det betyder inte att herr O får ingen. Långt ifrån.

Och så har vi pappan i flocken. Klistret. Lugnet. Allt för lätt att ta för given. Även han behöver bekräftas. Jag vill tro att jag gör det, men det är svårare än någonsin.

Lilla familjen är en flock under utveckling. Ständigt på vandrig, med en trygghet att vi alltid har varandra. Det är min lilla flock.

Min trygghet.