Idag, i höjd med Hälla, svor jag åt en lastbil som skulle köra om en personbil. ”Idiot!”, sa jag när han gick ut precis framför mig i vänsterfilen. I baksätet hör jag herr O säga, ”Men varför då mamma?” och herr R pladdrade på som vanligt om allt han såg ut genom fönstret. Jag var lätt stressad till badhuset. Med 25 minuter kvar tills herr O’s simskola så var det sista jag behövde en lastbil i omkörningsfilen.
Då händer det. Det smäller till, en enorm smäll som känns i hela kroppen. Som en tryckvåg. Lastbilen börjar bromsa in och jag befinner mig ett moln av röd. Tjock rök. Jag trycker på bromsen och hoppas vid min Gud att ingen ska köra in i mig bakifrån. Jag och lastbilen håll i alla fall 110km/tim, och jag vet att det är bilar bakom. Reflexmässigt bromsar jag, tittar i backspegeln, kommer ihåg att snabbt som attans sätta igång varningsblinkers samtidigt som jag styr in till höger. Tänker snabbt att det där var ju dumt, tänk om någon krockat där?!?! Det flyger saker i luften och den dumma lastbilen kör även den in till höger. Det är då jag förstår att han kommer att stanna där, och jag kör därför ut i vänsterfilen igen, och då ser jag det söndertrasade däcket på lastbilen. Jag förstår att jag har legat bakom en lastbil, i omkörningsfil, i 110km/h där ett däck exploderade.
Verkligheten hinner i fatt mig.
Vi kunde ha dött
Vi. Kunde. Ha. Dött!
Hade jag inte hållit avstånd, hade jag haft en stressad bil alldeles för nära bakom mig, hade jag legat bredvid lastbilen när däcket small… Då hade en av ambulanserna som vi sedan hörde i fjärran antagligen varit till oss.
Vi han i tid till simskolan. Jag och Herr O i chock. ”Mamma, jag tittade bakåt så ingen skulle köra in i oss” sa han spontant när vi åter igen satte oss i bilen på vägen hem. ”Det var läskigt mamma, jag blev rädd. ”. Vi pratade om det på vägen hem. Tittade på lastbilen som stod kvar på samma ställe som där vi sist såg den. Vi bearbetade tillsammans, jag och min 7-åring.
Återigen, på alldeles för kort tid, har jag fått uppleva vad skört livet är.
Denna gången gick det bra
Jag måste ha gjort något gott
Någon måste ha vakat
För denna gången känns det som om det var mer än turen som spelade in
