Tiden går, i vågor just nu. Det känns som jag väntar på något, som jag inte vet vad det är. Det är märkligt, men det känns som om jag lever i parallella universum. För samtidigt som världen runt om kring mig är upp och ner, så pågår livet, med dess högst vanliga utmaningar, parallellt. Och det är därför jag väntat in i det sista. Att boka av, och boka om.
Jag och mannen skulle åka på weekend, till Tanumstrand, nästa helg. Bara vi två. Tre nätter på hotell. Vi skulle gå på SPA, vandra längst havet, prata och vara tysta, njuta av långa middagar och slöa frukostar. Jag hade en plan att ta med mig min SUP ner. Glida fram på vattnet i tystnad. En helg, bara han och jag.
Men så kom dagen då jag insåg att denna typ av resa är, per definition, en icke nödvändig resa. En resa som är en nöjesresa, som kan anstå. Dessutom en lång resa från oss. Tänk om Tanumstrand legat närmre, då hade vi åkt. Herr Stadsminister var tydlig. Och jag tar mitt förnuft till fånga. Jag bokar av, och sörjer. Men inser att jag genom att göra det, kan bidra till att rädda liv. Rädd en persons liv, En person, som är minst lika viktig som jag. Lika viktig och älskad som mina barn.
Så jag problemlöser. Som jag brukar. Hoppar på erbjudandet om att köpa ett x2 presentkort. Tänker att till sommaren har det väll ändå lugnat sig. Och då ska vi minsann åka ner hela familjen och njuta några dagar. Fiska krabba, ro ut till nån kobbe, sikta säl och äta pizza på udden. Så får det bli, det är en plan. Och i väntan på sommaren, bokar jag oss på något hotell i vår egen stad och närhet.
Det det som händer, händer medans tid passerar.
Låt tiden passera.
Men sluta inte drömma.
Sluta inte planera.
Och sluta inte vara.
Vara i det du mår bra av.
