Starten gick 11:00. Samlad start för 700 löpare. Galet tyckte jag. Och ett skulle visa sig att min oro kring masstarten skulle bli verklighet. Fram till 12km var jag frustrerad. Hamnade i en löpkö där jag själv inte kunde välja längd på löpsteg eller på stegandet upp för backarna.
Men sen släppte det, och jag fick magisk löpning på fjället, i ett tempo som jag kunde styra helt själv. Jag körde mitt lopp. Stannade vid alla vätskestationer, drack, åt och pratade. Stannade lite här och var för att fota. Stegade upp för Nipfjället och struttade ner för det samma. Åt en chokladboll som jag fick halvvägs upp Städjan. Highfivade till höger och vänster. Peppade andra löpare.
Väl efter utförslöpan efter Nipfjället började en liten rackare inom mig prata om att jag borde fixa detta under 4h. Och den drog mig upp för sista backen, och blockerade smärtan från knä och fötter i sista utförslöpan. Och det fanns krafter kvar till att spurta.
Ingen gång under loppet tvivlade jag på mig själv. Ingen gång ville jag bryta. Hela loppet igenom mådde jag bra. Och ja… jag kan tänka mig att göra det igen.
