Det går sisådär med min egen träning just nu. Kroppen känns tung. Svarar inte alls som bara för 2-3 veckor sedan. Inte bara träningsmässigt, utan även i vardagen. Jag skyller på vädret. Att det helt plötsligt blev sommar igen. Men ska jag vara ärlig, så kanske det bara är som det ska. En fas, för kroppen är ju inte statisk. Utan dynamisk. Följer livet, lik tidvattnet följer månen. Bara att acceptera och hänga med. Inte bli bekymrad, utan kanske tacksam. Tacksam över vetskapen att kroppen hänger med, både uppför och utför.
Så jag tränar på. Springer mina två mil i veckan, uppdelat på flera pass. Väntar ut tidvattnet. Lyfter blicken och ser fram emot sommarens träningshöjdpunkt. Summer Boostcamp. För jag vet, att oavsett hur vältränad jag är eller känner mig, så kommer den där helgen att ge mig precis vad jag behöver, just då. Opretentiös träningsglädje tillsammans med likasinnade. En påminnelse om att enda anledning till att jag tränar, är för att må bra. Inuti och utanpå.
Men även om det känns som om jag just nu är i en svacka, så kan jag inte låta bli att bli utmanade av mig egen nyfikenhet. Så imorgon ska jag göra något som jag aldrig tidigare provat på. Springa till jobb, jobba som sig bör, och sedan springa hem. Det får ta den tid det tar. Och jag har laddat västen med god energi. Det finns en reservplan, om kroppen skulle dunka under. Så jag behöver inte försöka överträffa mig själv och min förmåga. Men tusan vad nyfiken jag är, på att se hur det känns.
Ibland behöver jag påminna mig själv
om varför jag gör det jag gör
och se glädjen i det
träning är jobbigt
och opretentiöst
tusan vad nyfiken jag är
