Jag springer. Ofta. Lagom långt. Inte fort, men inte heller långsamt. Målet med detta är självklart. men det gör inte det hela mer njutbart eller ljuvligt. Det är som att borsta tänderna. Tråkigt-måste-göra. Men att låta bli, gör bara saker och ting värre. Man skulle kunna säga att det är dumdristigt, kanske även korkat, att inte göra det. Men vem har sagt att de rätta valen ska vara enkla att utföra? Att det hela alltid ska gå på räls. Och om det går på räls, så kommer det ändå hinder på vägen. Fråga SJ.
Men jag gör det alltså. Springer. Låter benen rulla, pulsen slå och låter bli att känna efter. Det är nästintill aldrig ljuvligt. Men att låta bli är inget alternativ. Och vet ni vad, ibland händer det. Det där som man inte tror ska hända. Att jag faktiskt njuter och springer… samtidigt! Det hände idag. Plötsligt är det som om allt bara faller på plats. Känslan av att det faktiskt finns en belöning i nuet, och inte bara i framtiden. Som en påminnelse om de äventyr och upplevelser som löpningen faktiskt kan ta mig med på. Att allt det där bas-slitet ger mig förutsättningar för att få uppleva lite löparglädje.
Slingrande stigar, styvmorsvioler i blom, vatten, klippor, hagmark och jag.
Sol
Ett lugnt tempo och fokus på hur fötterna träffade marken
Känsla av att vilja fortsätta
Som en påminnelse om
Att detta hade jag aldrig fått uppleva
om inte löpningen var en del av min vardag
