Det började snöa i natt. Som en snökanon. Och när vi vaknade i morse var världen inbäddad i cirka 15-20cm fluffigt vitt puder. Skidåkarlycka utav det bästa slaget. Hela familjen var peppade som få. 08:49 stod vi i liften. Först i kön. För nu tusan skulle vi vara först på snön.
Vi åkte opistad puder i pist. Man utbrast i ett ”det är som att köra i grädde!!!”. Vi körde offpist. Lillebror hade vit fluffig snö upp till midjan. Storebror gled fram och fick kläm på svängarna. Nu åker han ifrån mig. Snön fortsatte att falla. Pudret blev till puderhögar i pisterna. Efter tre timmar bröst vi för lunch. Storebrors energi var slut. Så slut som bara en prepubertal tonåring kan bli.
Vi åt lunch. Vilade i 90min och begav oss ut igen. Det hade blivit tyngre i backarna. Inget vi långbenta funderade över, men vid tredje åket bröst lillebror ihop. Han var JÄTTE trött. Och när den killen bryter, då vet man att det är på riktigt. För första gången på flera år fick han åka mellan mina ben ner. Och låt mig utrycka det fint…. det … var…TUNGT! Tur att vi är två vuxna som kunde växelköra. Vila en stund, äta kexchoklad, och sedan skidskola.
Skidskola för barnen och tillsammanstid-bara-vi-två-i-liften-och-backen för oss vuxna. Och det blev busigt vill jag lova. Utlurad i metertjock, orörd, puder blev jag. Han gjorde en volt och jag skrattade högt. Höga på endorfiner blev vi. Han och jag. Som två busiga 20åringar. Vilket vi alltid varit.
Det ska visst komma mer snö i natt
Japp
Vi ses i liftkön
08:58