Jag bestämde mig igår. Eller egentligen redan i måndags, med tanke på att det inte riktigt gick som planerat. Jag blev liksom nyfiken, på om och hur det skulle känns när jag klarade av det. Men så läste jag väderleksrapporten. 26grader och sol på eftermiddag/kväll, inte mycket till vind. Och jag insåg, att skulle jag få det hela gjort, så fck det bli på morgonen.
Så jag gick upp i morse, 06:00. Åt frukost och satte mig i bilen. Väskan hade jag packat redan i går. För jag vet hur jag fungerar. Jag vet att om jag får möjlighet att backa ur, kommer jag göra det. Ni har en världsmästare undanflykter framför er. Men jag har även svart bälte i att liksom sluta tänka, och bara låta fötterna röra sig framåt, gå i den redan mentalt upptrampade stigen. Klockan 06:45 stod jag redo ute på ön. Tänkte inte, lät benen göra jobbet och bestämde mig för att det inte var någon ide att förhandla. Jag är nyfiken för tusan.
Jag sprang 15km i morse. Innan jobb. Galet. Och faktiskt väldigt oväntat. Men jag gjorde det. Och efteråt tog jag ett dopp i Mälaren för att skölja av mig, bytte om till jobbkläder och drack kaffe på en brygga. Jag är mig själv evigt tacksam för att jag förberedde allt redan igår, planerade på detaljnivå. Det gjorde att det fanns den där upptrampade stigen som jag bara kunde följa framåt, som ledde mg genom morgongöromålen,till bilen och ut i spåret på ön. Kroppen kändes allt annat än pigg, och det fanns stunder då jag funderade på vad jag faktiskt höll på med. Men tro det eller ej, merparten av tiden kändes det hela faktiskt okej.
Så jag sprang en vända
på den där ön
badade i Mälaren
och åkte till jobb
Och mådde som en prinsessa hela dagen
