Idag var det dags att bestiga ett berg, eller i alla fall en slalombacke. Och efter att backen var bestigen, ge sig ut på en totalt 5km löptur över stock och sten, genom mossar och obanad terräng. Allt detta till hejaropen från supportrarna utmed vägen. Jag och storebror har idag, tillsammans, tagit oss an Västerås Power trail.
Jag tvekade länge kring om jag skulle anmäla storebror till loppet. Det är ju faktiskt ganska långt, och dessutom tekniskt svårt. Sen ska vi ju i ärlighetens namn säga att storebror inte tränat löpning. Visst, han spelar innebandy regelbundet, kör orientering och cyklar till skolan lite di och då. Men långdistanslöpning, alltså löpning under en längre tid, har vi väll aldrig hållit på med. Eller siktat mot heller för den delen. Men jag anmälde oss. I samråd med storebror såklart .Intygade dyrt och heligt att vi skulle springa tillsammans hela vägen. Att jag skulle vara hans största supporter. Att loppet sedan råkade ligga samma dag som skoljoggen, var visst inget problem. Det blev liksom 3km uppvärmning på morgonen…
Men loppet då? Jo, det gick utmärkt. Storebror sprang faktiskt hela banan. Pratade på, tjoade högt av lycka när han sprang genom mossarna och spurtade på allt han hade de sista 200 metrarna. Det var en mycket trött kille som tog sig genom målfållan. Trött, men lycklig och stolt. Efter att ha fått i sig lite vatten, en hamburgare, läsk och choklad vaknade han till.
Han är helt galet grym den här killen
Så stolt
Man blir bra på det man tränar på
Man tränar på det som har en mening
Jag älskar att han älskar att springa
Han är min bästa löparkompis genom tiderna
Och för all framtid
