Jag hade en plan att göra ingenting idag. Men jag ska erkänna, det är svårt. Riktigt svårt. Och det blev ännu jobbigare då mannen i mitt liv började dagen med att springa milen. HALLÅ! Jag vill också! Men då jag lovat mig och min fot en dags vila, så fick jag kämpa med att stå emot impulsen att springa. Det blev dock en nödlösning.
Jag såg helt enkelt till att hela familjen tog sig ut på en liten nätt cykeltur tillsammans. På med hjälmar och mot skogsvägar och stigar i skogarna runt knuten. Vi höll lagom lillebror-tempo, vilket betyder att träningseffekten för en annan är ganska låg. Men det spelade ingen roll, jag fick röra på mig. Och det var precis vad jag behövde för att fortsätta vara den bättre sidan av mig själv.
Lillebror imponerade som vanligt. Ingen kan prata/sjunga och cykla samtidigt som han. Att han dessutom hela tiden är glad och positiv är så härligt. Efter 16km klagade han på att det faktisk ”gjorde ont i heeeela benen”, vilket en annan kan tycka var lite befogat. Han hade precis klarat av en lååång och seg backe utan att stanna. Klart som tusan att man får mjölksyra.
Så vi cyklade knappa 2mil idag. Hela lilla familjen. Över stock, genom skog och förbi hagar. Rörelse glädje tillsammans. Det är liksom nu den skapas. Mina barns framtida livsstil.
