De blir mycket orientering nu för tiden känner jag. Men det är del av vårt liv, så, så får det vara. Idag drog jag och Storebror till Hallstahammar. Sprint orientering stod på schemat. En snabb bana i parkmiljö. Och storebror skulle för första gången få köra tävlingsklass, med minutstart. Det är stort.
När man kör tävlingsklass så kör man själv, alltså utan uppföljare. Vilket medförde att jag inte fick springa alls idag, utan fokusera på att peppa, hejja och hålla tummarna för att allt gick som planerat ute på banan. Storebror var nervös. Vankade av och an och var tyst. Men så blev det äntligen hans tur att starta. Han hade starttid 19:09. In i fålla 1, 3min innan start, och sedan proceduren med att vänta, fixa definitioner, ta karta och sen iväg.
Och som jag höll tummarna. Ville så innerligt att han skulle komma i mål och känna sig starkt och stolt över sin insats. Dryga 12minuter tog det, och sen dök han upp. Glad, nöjd och med kraft i benen när han spurtade in mot målstämplingen.
Det var en mycket nöjd kille som mötte mig i målfållan. Nöjd över sin prestation och förmåga. Och jag tycker att det är så häftigt. Karta, kompass och spring i benen. Tusan vad glad jag är att han hittade orienteringen. För det gör oss så himla gott.
