”Bara för att klockan stannar, så stannar inte tiden” konstaterade lillebror idag när vi var på väg mot bilen efter att ha simmat. När jag frågade hur han tänkte då svarade han att ”Det var bara något jag tänkte på”. Och det fick mig att tänka lite. På det där med klocktid och faktiskt upplevd tid. Och diskrepansen däremellan. Hur jag själv upplever tid, och hur mina barn lever i tiden. Jag brukar tjata om hur vi vuxna pratar tid med barnen. Ställa frågan ”Hur många strax-ar går det på en snart?”.
Det där med tid alltså
Varför jaga den, när den ständigt är närvarande
Oavsett om klockan fungerar eller ej
