Igår var det så äntligen dags för lillebror att göra frisörpremiär. Han var så laddad. Det går inte att beskriva. Och när han satt där i stolen var han tvungen att göra små lyckodanser lite di och då. Bästa vännen/frisören/löparinspiratören/hjärtevärmaren gjorde ett kanon jobb och såg verkligen till att lillebror fick vara i centrum. Lillebror höll lite koll på henne. Han sa: ”Men du har inte klipp andra sidan” ”Nu har du ju saxen i handen, inte kniven” ”Du kan ju det här ju!”. Förstå att han satt still och visade ingen som helst tecken på att vilja fly situationen över huvud taget. 30min senare och lillebror var klar. Han var lyrisk, nästan euforisk. Kryddan på moset var att han fick klättra lite klättervägg efteråt (vilket han glatt berättat för alla som påpekat att an klippt sig). På promenaden hem pratade lillebror i ett. ETT!!! Låt mig säga så här….. jag lär ju inte få klippa honom fler gånger. Nej, för Frisören är ju såååå mycket duktigare än mig. Hon är såååååå bra. Och vet ni vad. Jag säger inte emot honom en enda sekund. Hon är bäst, på så mycket.
Så igår var det alltså frisörpremiär
Och lillebror växte både utan på och innuti
En ödmjukare person får man leta efter
