Inlägget innehåller info om PR-event och produkter ur goodiebag
Delar av gänget som jag sprang med. Sofie hade bestämt att det skulle tas en rump-bild… där hon skulle vara fotografen. Jag skulle vilja säga att det blev en väldigt snygg rumpbild…. men funderar på om bilden inte hade varit snyggare från andra hållet. De snygga träningsbyxorna och linnena, vilka vi fick i goodiebagen, kommer från Gavelo
Så var det gjort och genomfört. Loppet med den där backen som ALLA löpare någon gång har hört talas om, Abborrebacken. Nu kan jag tycka att just Abborrebacken har fått oförtjänt mycket fokus, det finns faktiskt många fler jobbiga och långa backar som ska attackeras under loppets gång. För vilken mil det var. Helt galet. RosaBandet Loppet har precis samma bansträckning som sista milen av Lidingöloppet (3milen). Att överhuvudtaget ta sig an sista milen med 2mil i benen är galet. En applåd och hatten av för er som gjort den resan.
Jag precis innan jag hämtade ut nummerlappen. Då magen var paj fick det bli en improviserad lunch bestående av en banan och en Nicks! choklad. Som jag sagt tidigare är den där chokladen inte mitt förstahandsalternativ. Hade faktiskt mycket hellre tagit en vanligt hederlig kexchoklad. Men då det är tillgång och efterfrågan som styr, så fick det bli en Nicks. Och helt uppenbart fungerade den bra att springa på.
Banan var som sagt kupperad. Jag blev dock glatt överraskad när jag insåg att det var några längre fina utförslöpor. För går det upp, måste det gå ner. Nerförsbackarna var dock, precis som de uppför, grymt branta. Bara att släppa loss benen med andra och låta dem rulla nedför. Jag lyckades med konststycket att trampa snett efter 1,2km. Som tur var, var det högerfoten som fick sig en smäll. Bet ihop, löpte på och efter 3min hade endorfinerna gjort sitt och foten kändes okej.
Mitt tysta mål var att gå i mål under 60 min. Min dröm var under 50min. Men då jag på morgonen samma dag som loppet skulle gå allvarligt övervägt att inte starta (3timmars sömn, en mage som antydde att jag ätit något fel dagen innan, tungt huvud och en kropp som inte svarade upp) så var den där drömmen stryken i och med att jag bestämde mig att köra.
Här är vi hela gänget. Om ni funderar på hur det gick för de andra tjejerna in och läs på Sofis, Anna-Karins, Nettans, Jessicas och Lindas bloggar.
Men jag tog mig som sagt i mål. När jag såg mållinjen drog jag på en spurt. Nu tusan skulle jag plocka tid. Jag orkade precis över mållinjen. Armarna och benen pirrade och bar mig knappt. Jag var helt slut… i cirka 1,5min. Sen vandrade jag vidare, tog den obligatoriska bananen, festade loss på torr bulle och begav mig mot duscharna. Med en medalj runt halsen och lycklig själ. Jag hade någonstans förberett mig på att bli löparbakis. Men se det slapp jag. Det måst eju betyda att jag hade kunnat pressa mig lite mer. Sprungit på lite snabbaste. Frågan är bara om jag då fortfarande hade gått i mål med ett leende på läpparna. Upplevelsen är ju trods allt så mycket mer värt än de där fjuttiga små sekunderna.
