Lördag. En galet skön sådan. På schemat idag stod orienterings tävling. Arosträffen. Ljuvligt med en tävling som det bara tar ynka 20 min att åka till. Hela familjen var laddad. Lillebror sprang inskolning. Storebror U1 och mannen i mitt liv slog till med att springa Ö7.
Min uppgift var att skugga storebror. Alltså springa bakom honom och agera stöd om så behövs. När man springer U1 får även skuggan en karta och kan på så vis hjälpa till. Men jag struntade i att ta en karta idag. Tog inte ens fram kompassen. Jag och storebror kom överens om att jag skulle vara helt tyst, hela tiden, tills dess att han själv aktivt bad om hjälp. Han bad aldrig om hjälp. Inte en endaste gång. När vi sprang över mållinjen hade jag inte sett kartan/banan som vi sprang. Jag är grymt imponerad av storebror.
Mannen sprang bana för första gången på MASSOR med år(vi pratar sen medeltid…). Det var en förhållandevis lång bana i en svår skog fick vi höra, när han redan var där ute. Lillebror var lite orolig för far sin. Han sa att ”Tänk om det bara är vi och ledarna kvar tillslut. Och att de hittar pappa ute i skogen när de ska plocka in alla kontrollerna”. Nu hittade mannen hela vägen. Bommade ingen kontroll, men letade efter vissa mycket länge. I mål kom han, och vi andra i familjen kunde pusta ut. Ska jag vara ärlig så var jag aldrig orolig för att han inte skulle hitta. Men när det drog ut på tiden växte det en klump av oro i magen. En oro över att han kanske trampat snett och låg någon stans och hade ont.
Men alla hittade hem
Såklart
De kan ju det där med karta och kompass männen i mitt liv
Och i morgon är det min tur att springa bana, själv
Första gången sedan gymnasiet
Om jag vågar vill säga
