Varannan dag. Utan att egentligen känna efter eller ifrågasätta. För det mesta känns det bara tråkigt. Men jag gör det. Men hör och häpna ibland, någon gång, kan det faktiskt vara härligt.
Jag talar om det där med löpningen. Jag har som ni vet ett ganska knepigt förhållande till löpning. En form av hatkärlek, med mest hat. Men då det är den enda träningsformen jag hinner att få till. Då den är rejält pulshöjjande och bra för hela kroppen, så gör jag det.
Igår var en blä-dag att springa. Jag var trött i kroppen. Låren kändes som två blyklumpar. Solen sken och det var varmt. Dessutom hade jag två dagar innan sprungit 5km på ÅB tid, så mina förhoppningar på passet var låga. Jag velade mellan backintervall och milen. Men kom fram till att det skulle vara skönt att få milpasset överstökat för den här veckan. På med skorna. På med klockan. Sen iväg.
Benen rullade på. Låren kändes som två blyklumpar. Första 3,5km svagt lutande uppåt. Pannben. Detta ständiga räknande. ”2,5km gjorda… en 1/4…. och det gick ju nästan bra” Vägrade att titta på klockan. Kändes som om jag sprang i kola, så tiden var inte intressant. Jag skulle bara runt!
Och runt kom jag. På något som är min näst bästa tid på milen genom tiderna!!! Jäklar vad bra jag är! Inte konstigt att det kändes lite tungt. Jag kommer troligtvis springa något långsammare när jag springer Rosa Bandet loppet den 29/9. Men det gör inget. För jag vet att här hemma har jag kapacitet att snart gå under de magiska 50min på milen. Det har hänt en gång tidigare. Kanske kan jag få till det igen. Klart att jag blir lite nyfiken på mig själv.
