Måndagen var intensiv. Tisdagen var måndagsbakis. Och idag är jag tillbaka.
Jag har vissa dagar när jag bara kraschar. Alltså, så fort jag kommer hem från jobb, middagen är uppäten och barnen är i säng är det som om all luft bara försvinner ur mig. Jag blir trött. Alltså sådär trött att det är svårt att fokusera blicken. Kroppen känns som sockerdricka och jorden snurrar för mina ögon. Oftast så känner jag av det redan på dagen. Det gör att jag gör det jag ska, men utan extra krydda. Det som kan skalas bort, skalar jag bort. Dessa dagar somnar jag tidigt. Jag menar jätte tidigt. Som vid 20.00. Sover tills klockan ringer vid 06 nästa morgon. Och sen är jag som en ny person.
En sådan dag hade jag igår. Förutom att jag inte somnade förens vid 22. Och i måndags hade jag en sån dag med. Men då var det bara att stå ut. Dagen var fullbokad. Det fanns inte tid att krascha, även om jag hade behövt lägga mig under skrivbordet och sovet en stund. Jag avskyr dem där krasch-dagarna. Men jag vet att det liksom inte går att kämpa emot. Och mannen i mitt liv är bäst på att bara låta mig vara när han märker av hur det är. Jag är inte sur. Jag orkar bara inte.
Men lika snabbt som det kommer, så försvinner den där dundertröttheten. Jag skyller den på hormoner. Vissa har PMS deluxe, och jag får liksom rakamotsaten i form av en krasch.
Hur som helst
idag känns det som vanligt igen
och jag har orkat jobba, springa och tömma ICA
Nu sitter jag på altanen och bara njuter
av att huvudet inte snurrar av trötthet
