Idag när jag skulle hämta lillebror på förskolan så tog det hela ganska lång tid. Eller väldigt lång tid. Om man jämför. Han skulle avsluta sin frukt som var efterrätt till lunchen. Sen skulle han duka av och gå in. Ja, de åt lunch ute idag, tillsammans med getingarna…. Och då han lekt med vattenbanan innan lunch så var han genomvåt. trots gummistövlar och galonisar. Så det vara bara att byta kläder. Mitt i alltihop skulle det kissas och pratas med kompis. När kläderna väl var på, så skulle vi prata mer med pedagogen och till sist ville han visa vad han hade gjort på morgonen tillsammans med sina kompisar.
Så vi gick in tillsammans och kikade på det enorma slottet du byggt. Med tinnar och torn, med träd och bondgård. Och en lång mur runt hela. Han berättade ingående om slottet, om att barnen hade byggt själva, utan fröknarna. Om du han tänkt när han byggde träden och vilka olika lekmaterial dem använt. Det var liksom massor med saker han behövde göra, innan han var redo at lämna förskolan. Och jag kan tänka mig att många av dem sakerna han gjorde, hade han reda planerat att göra efter maten, redan innan jag kom.
Som ni förstår så tog hela proceduren väldigt lång tid. Men jag var inte en stressad en enda sekund. Utan jag snarare njöt av att liksom bara följa med lillebror i hans tid. I hanns ställtid.
Ni som någon gång läst Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” vet vad jag pratar om. Den där tiden det tar från att nån säger att man ska göra något (någon kan vara någon annan eller jag själv) tills dess att det sker. Vi tar för självklart i många lägen att alla har samma ställtid som en själv. Om vi tänker oss scenariot med när vi hämtar på förskolan. Vi vuxna har haft en väldigt lång ställtid inför själva hämtningen, men barnet får knappt någon ställtid alls. Det avbryts oftast i leken och förväntas bli överlycklig över att bli hämtad just när det passar föräldern. Inte när det passar barnet. Jag säger inte att barnet ska bestämma, men ibland måste vi faktiskt respektera att även barn har ställtid. Jag brukar kalla det för att ge barnet en ”första ringning”, precis som när man är på teater och får en första ringning efter första aktens paus. I min värld är det givet att även barn, oavsett ålder måste ges en chans till ställtid. Det innebär att de får en chans att mentalt avsluta och förbereda sig för nästa steg.
Det är klart att även jag lever på minuten ibland. Att jag mer eller mindre rusar in, avbryter leker, och sen bara kör. Men jag har insett att det inte är hållbart för någon. Och att jag i dem lägena faktiskt agerar rätt respektlöst mot mitt barn. Jag skulle bli arg om någon behandlade mig så, så varför ska jag bete mig så mot mitt barn. Så jag tränar på, och blir bättre och bättre på, att faktiskt låta mina barn ha ställtid. Det mår vi alla så mycket bättre av.
