Det är snart två år sedan den största skogsbranden i modern tid startade. I augusti 2014. En brand som förstörde cirka 70st byggnader, sträckte sig över 25000 fotbollsplaner och tog en människas liv. Jag mins de där dagarna med en klump i magen. Den där doften av brand, dimman som låg tät, den läskiga tystanden på området då alla valt att stänga av sina FTX’er och det brummande ljudet från vattenbombplanens motorer. Och osäkerheten. Vad händer? Hur länge kommer det hålla på? Kommer det någonsin ta slut?
Jag minns även hur de pratade om att rötterna på träden brann. Och att träden därför kund falla som plockepinn, utan någon förvarning alls. Och om att det kunde se ut som om det var släkt på ytan, men att det var aktiv eld i marken.
Idag är brandområdet ett naturreservat. Och vi åkte dit i dag för att vara med om invigningen av denna. Det var första gången vi åkte upp dit, trots att det bara ligger en timmes bilresa bort. Storebror var väldigt pepp på att åka dit, då han minns de där dagarna. Nog för tat det har gått två år, och han bara var 6år då, men vissa minnen etsas fast. Som doften av brand i detta fall.
Jag ångrar lite att vi inte besökte området redan förra året. Mest för att se hur snabbt det går för naturen att ta tillbaka. Som man ser på bilderna är marken väldigt grön nu. Mycket småbjörkar och rallarros. Mossmattorna är imponerande tjocka. Lite här och var har rödmyrorna börjat att bygga på nya stackar. Och letar man så kan man hitta spår av grävling, kronhjort, älg, lokatt och även varg. det är imponerande hur fort det går.
Så idag har vi varit på en plats som för två år sedan inget ont anade
en plats som idag reser sig som en Fenix ur lågorna
Blir något vackrare
blir en rikedom
om vi ens hade kunnat anat för två år sedan.
