O. Kära. Nån. Det finns dem som betalar dyrt för det där. Att få fötterna omringade av lera. Det ska enligt vissa vara hälsofrämjande. Och även om syftet idag inte alls var att jag skulle ut och främja hälsan för just fötterna, så blev det så i alla fall.
Jag hade klarat av en sisådär 3,5km löpning när jag kom ut ur skogen och upp på skogsvägen. Visst såg det geggigt ut, men jag antog att det inte skulle vara så farligt så jag stegade på.
Schlochhhh.
Jag försvann ner i geggan, till fotknölarna, och satt liksom lite fast . Ni vet som när man var liten och fastnade med gummistövlarna i lera. Så där stod jag, mitt på skogsvägen och undrade vad tusan som hände. Och hur jag ska ta mig därifrån. Jag lyfter blicken och inser att det ser ut så här cirka 150m framåt. Jag tittar ner på fötterna och inser att geggigt är en underdrift. Och ja, det är blött mellan tårna, men inte så kallt.
Jag hör mitt eget skratt. Inser att för att ta mig hem måste jag klafsa på de där 150 meterna. Och vad tusan, jag kan ju inte bli så mycket mer geggig än vad jag redan är, så länge jag inte halkar vill säga.
Jag springer hem de sista 3 kilometerna. Med skor fyllda av hälsofrämjande klet. Väl hemma frågar mannen i mitt liv om han ska ta fram högtryckstvätten, och helt ärligt funderar jag på om det inte skulle vara ett rätt så bra alternativ. Men minnet av att vi faktiskt tömde trädgårdsslangarna helt på vatten förra helgen får mig att tacka nej.
Så, jag har vårdat mina fötter idag med lera
och min själ med ett spontant skrattanfall
Glad andra advent på er alla!
