På mitt gamla jobb (det som jag avslutade idag), berättas det historier om ett benrangel vid namn Benjamin. Han var känd för att liva upp stället lite. Hälsade kollegorna välkommen och älskade verkligen sitt jobb. Ibland var han visst klädd, och ibland var han ranglig. Han var oftast ärlig och rak på sak, med glimten i ögat. Så en dag var Benjamin förvunnen. Någon uppskattade inte hans förmåga att sprida glädje och locka till skratt. Ingen har sett Benjamin sedan dess, men historien om honom lever kvar och lockar än idag till skratt.
Så vill jag att det ska vara med historien om Anna. Jag vill inte försvinna spårlöst på något sätt. Men jag vill bli ihågkommen med glädje och skratt, flera år efter det jag slutat. Jag hoppas att det är så man kommer att minnas mig på min gamla arbetsplats. Med ett leende och och ett ”om Anna hade varit här…”. Det är inget jag kan styra över, nu när jag slutat. Utan jag hoppas verkligen att jag lämnat glada minnen hos mina kollegor.
Så ett skelett som heter Benjamin
och en barnsjuksköterska som heter Anna
vi har ändå en del gemensamt
hoppas jag
