Nu är den här, sommaren. Och årets ljusaste dygn. Så ljuvligt, men ändå lite vemodigt. Det vänder nu. Blir mörkare, just som jag har vant mig vid att det är ljust. Men så är det. Årstider kommer och går, och kommer åter. Och det känns lite tryggt.
Men vilken helg vi har haft. Fikat igår med grannarna urartade totalt, och blev en knytismiddag på vår altan. Hur härligt som helst. Åtta stycken vuxna och lika många barn. Det mest fantastiska med det hela var att det fanns stunder då alla vuxna satt vi borde samtidigt, och kunde hålla vuxna konversationer utan att bli avbrutna av barnen. De börjar bli stora nu, alla de små.
Idag har solen strålat. Mannen i mitt liv har byggt spaljé till mina klätterrosor och jag har gjort massor med viktiga saker, som jag inte mins. Och så sprang jag ju, idag igen. I skogen, över stock och sten. Det var nästan skönt idag at springa. Lite trött på mig själv blir jag då jag tappar så fruktansvärt i tempo just nu. Jag jagar inte mig själv tillräckligt. Måste jobba lite på det där. Vill ju bli snabbare och orka längre. Vill inte stagnera.
I morgon är det måndag, och det är 12 arbetspass kvar till semestern(föräldraledighet!). Fem långa veckor av oplanerad tid. Som jag längtar.
