Fru Magnolia

Var på föräldramöte idag. Det var ett fasligt massa tjat om läroplanen. Och ja, den är viktig. Men ibland känner jag att det blir lite väl mycket. Han är knappt tre år! Han tror fortfarande att allting har en själ (dumma sko!) och har ingen förmåga till att koppla ihop handling och konsekvens, än mindre göra kloka val utifrån erfarenhet. Spontant känns det som om den naturliga leken, måste mätas och vetenskapifieras, för att sedan få kallas pedagogisk verksamhet… Visst, det är bra med syften, mål och utvärderingar. Men det känns som om barnet, individen, den lilla själen, glöms bort, till förmån för vetenskapligteori. Först vetenskapen, sen barnen, istället för tvärt om.

Men vad vet jag, jag är inte utbildad inom ämnet. Jag är bara en förälder som hoppas vid min Gud att de som tar han om mitt barn om dagarna vet exakt vad dom håller på med. Och att dem är ödmjuka inför uppgiften. 

Jag borde ha stället några frågor på det där mötet. Men jag kom mig inte för. För jag var inte säker på att jag ville höra svaret. 

Hur tryggar ni mitt barn så han känner sig trygg hos er och att han utvecklas som person, till den han är…? Hur hjälper ni honom att bli sig själv, och förstå sig själv, i relation till omvärlden. Och hur jobbar ni som personal för att det ska finnas en  ständigt ”trygg hamn” hos er som han kan tanka ifrån när han så behöver?

Så självklara frågor som jag som föräldrar går och funderar över, men väldigt osjälvkalara för pedagogerna, då jag aldrig har hört dem spontant prata om dem.  Nästan lite läskigt att kan tyckas.