Vem som ska vabba är banne mig inte enkelt. Men vi kom fram till att jag nog behövde åka in till jobb imorgon. Mannen bokade av möten och jag ringde jobb och sa att de inte behövde boka av mina besök i morgon. Vi hade en plan, och det kändes tryggt.
Men, nu ser det ut som om planen sprack. Jag lämnade huset och familjen i 2,5 timme ikväll, så lite trevligt samkväm hos grannen. Och på den tiden hinner mannen i mitt liv att gå ifrån ”jag har nog en förkylning på gång” till ”jag har FEBER”. Så just nu känns morgondagen rätt oviss.
Känslan av att jag måste ringa och säga att jag behöver vabba igen är lite pinsam. Alla har väl varit där, i småbarnsbaseluskernas land, men ändå. Man känner sig som en svikare mot jobb. Samtidigt som jag vet att jag antagligen kommer behövas hemma i morgon för att min familj ska må bra.
Jag kommer nog att sova sisådär i natt….
