Det är lätt att rusa. Lätt att titta på gräset på andra sidan som verkar grönare. Lätt att tro att ting ger lycka. Och att blunda för det man har, då man är förblindad av vad andra verkar ha.
Jag har med tiden lärt mig att stanna upp och tänka efter. Barnen har lärt mig. Och jag har insett att jag är evigt tacksam för vad jag har och känner. Idag ser faktiskt inte grannens gräsmatta grönare ut och de döda tingen är inte lika viktiga som förut.
Med erfarenhet kommer vishet. Och visheten betyder något när jag reflekterar över den. Tusan, jag börjar bli gammal.
