Jag fick ont i huvudet igår. Som en blixt från klarblå himmel slog den ner. Som tur var kom det inte förens vd 18. för den verkligen glovade mig. I med piller, som inte hjälpte. Nattade barnen. Lilla R hade bestämt sig för att skrika i en halvtimme, men jag orkade inte förhandla. Han var trött. Punkt. Herr O var världens mysigaste. Vi byggde lite tågbana, med himmel ovanför, läste sysselstad och sen sov han.
19.15 knoppade jag in. Då orkade jag inte kämpa emot längre. Huvudet var som en bultande fot precis efter en stukning. Jag somnade, sm tur var.
Sov oroligt. Massor med drömmar och täcke av och täcke på. Men nu, lite mer än 10 timmar senare känns det bättre. Jag känner att det kan vara på gång igen. Men nu tänker jag inte låta den golva mig. Jag ska ju jobba för tusan!
