Igår gjorde jag ett nytt försök på Pinglan. Jag hade en förhoppning och tro att jag kanske skulle gilla det den här gången. Att O skulle gilla det förstod jag, men jag då?
Jag packade O i vagnen, kontrollerade att ALLT fanns med i skötväskan (bör inventeras snart så lite av allt försvinner ur den), satte på mig mössan och begav mig ut på en promenad som hade Pingskyrkan och Pinglan som mål. Som vanligt tyckte jag att jag hade lite lite tid på mig och halvsprang med vagnen. Det bör tilläggas att det är uppförsbacka hela vägen till Pinglan. Mössan åkte av halvvägs…
Väl framme baxade jag in vagnen i ett liet utrymme i hallen. Många barn och till synes ännu flera vagnar, vilket jag inte riktigt förstod hur det hängde ihop. Av med O’s ytterkläder, av med mina ytterkläder, ta med den välfyllda skötväskan och in i rummet där sjungandet skulle ta plats. Och ja, jag var i tid, 10 minuter till godo.
Så började det. Namnsång där alla barnens namn räknades upp. Mycket roligt tyckte O och jag tyckte det var helt OK. Sen kom väskan med alla djuren. Nu började jag ana oråd. Och som jag misstänkte var det mest egenhändigt skrivna texter som djuren. Jag tycker det är lite tråkigt då det finns så många fina och roliga barnsånger av svenska författare. Menmen, det bölev imse vimse och krokodilsången i alla fall. Sen vad det dax för lite ramsor, dessa var mer texttrogna *tackar* Oxå lite rörelsesånger på det.
O tyckte som sagt att det var roligt, men jag vet inte riktigt vad jg tycker. Det känns så himla forcerat att jag nästan blir nervös. Om hon skulle kunna ta och tagga ner ett par hekto skulle jag bli nöjd… men nu går vi ifs inte dit för min skull, utan för O’s.
Men O får nog klara sig utan Pinglan i fortsättningen, så mamman ska slippa nervösa anfall på påhittade sånger och forcerade lekledare.
