Fru Magnolia

Det började redan tidigt på morgonen. Mamma vaknade utvilad och kände sig ganska pigg redan klockan 07.30 på morgonen. Hon tittade ner mot sina fötter och konstaterade att de fortfarande var enormt svullna. Hon rullade ur sängen som hon hade gjort nu i flera månader för att det inte skulle göra allt för ont i fram fogen och tog sig ut till toa för att kissa. När hon var klar på toa tog hon med sina stödstrumpor och gick ner till Pappa som satt i soffan och tittade på 8.00 nyheterna på TV4. När Mamma böjde sig framåt för att dra på den andra strumpan kände hon att det blev blött i byxorna, ungefär som nar man har kissat på sig. Hon funderade lite över detta och gick till toan igen för att kontrollera vad som nu stod på. Hon hade ju just kissat. Visst var det blött i trosan och snart förstod Mamma att det var fostervatten, med andra ord, vattnet hade gått. Hon kände efter lite och förundrades över att hon inte kände några sammandragningar. Hon tog på sig ett par nya trosor och gick ut till Pappa och berättade nyheten. Han tog det lugnt och undrade mest vad detta då skulle betyda. Mamma visste inte riktigt och bestämde sig därför att ringa till förlossningen och fråga om råd. Barnmorskan som svarade sa att Mamma och Pappa skulle komma in vid 10.00 tiden för att kontrollera att Prick mådde bra. I väntan på detta packade Pappa sin väska och Mamma åt frukost. Mamma hade redan packat sin väska på onsdagen då hon blev lite orolig för att Prick skulle titta ut då slemproppen gick.

Klockan 9.30 åkte Mamma och Pappa in till förlossningen för en koll. De packade bilen full av väskor, kuddar och bilbarnstol. Det var dock ingen av dem som trodde att de skulle bli kvar på förlossningen särskilt länge då Mamma fortfarande inte hade fått några värkar än. På förlossningen kontrollerades Pricks hjärtljud med en CTG apparat och doktorn tittade in hos Prick med ultraljud för att se om Prick låg med huvudet åt rätt håll och att det fanns fostervatten kvar. Då allt såg bra ut fick Mamma och Pappa åka hem igen. De skulle avvakta och se om värkarna kom igång spontant, och om de inte gjorde det skulle förlossningen sättas igång på tisdagen. Planen var dock att de skulle åka in för en ny kontroll under dagen efter. Men de var naturligtvis välkomna tidigare om förlossningen satte igång. Doktorn sa att de skulle hem och vila och äta ordentligt, ladda inför en förlossning.

Mamma och Pappa åkte ut till ICA för att handla in mat till veckan, skönt att slippa fundera på det senare i veckan efter det att Prick hade ha tittat ut. De bestämde att det skulle bli pankaka till lunch och Thai mat till middag. Mamma laddade även upp med ingredienser till smoothies. På ICA kände Mamma av två sammandragningar, men inte värre än att hon kunde gå samtidigt. Pappa försökte klocka verkarna, men då mamma inte riktigt sa när de började och slutade var det ganska svårt. Resan hem från ICA gick bra, och Pappa lyckades klocka några sammandragningar. Sammandragningarna blev nu allt starkare, men långt ifrån okontrollerbara för Mamma.

Vid 12 tiden kom de hem igen. Sammandragningarna hade nu blivit allt starkare. Mamma insåg att det inte skulle vara möjligt att gå till tandläkaren dagen efter, och ringde därför och avbokade den tiden. Mamma tog en lång skön dusch som hjälpte lite mot det onda. När hon duschat klart satte hon på TENS apparaten för att se om den kunde hjälpa henne att slappna av. Hon la sig i FatBoyen och försökte vila, men det gick inte. Det bästa var att vara uppe och gå, då det gjorde mindre ont då. Pappa gjorde i ordning pannkakssmeten, då de både Mamma och Pappa var hungriga. I väntan på att smeten skulle tjockna åt mamma en chokladyogurth och tittade på Vasa Loppet. Starten på loppet hade varit samtidigt som vattnet gick, och Mamma och Pappa skömtade om vem som skulle komma först i mål, skidåkarna eller Prick. Värkarna kom nu allt tätare och gjorde allt mer ont. Mamma vandrade runt i lägenheten och likande sig själv med en äggsjuk höna.

Värkarna blev allt starkare och vid 14 tiden tyckte Pappa att det var dags att ringa till förlossningen. Han tyckte att Mamma verkade ha för ont för att vara hemma och att värkarna kom för tätt. Mamma gjorde som Pappa sa och ringde men fick avbryta mitt i samtalet för att ta en värk . Pappa som hade klockat alla värkarna de senaste timmarna kunde lämna en utförlig beskrivning till förlossningen, som tyckte att det kunde vara bra att åka in om Mamma hade så ont som Pappa sa. Sagt och gjort. TVen stängdes av, lampor släcktes, kameran togs fram och så begav de sig ner mot bilen. Mamma tyckte att Pappa var långsam när de väl hade bestämt sig för att åka. Han tog på sig skorna långsamt, sprang runt och letade saker och var bara jobbig. När han väl var klar kom det en värk och Mamma blev irriterad över att de inte kommit ut ur lägenheten än. Mamma var tvungen att stanna i cykelförådet och ta en värk och sedan hoppade de in i bilen. I bilen fick Mamma två värkar, och det gjorde jätte ont. Hon ville helst stå upp när den kom, men det gick ju naturligtvis inte när hon var i bilen.

När dem blivit insläppta på förlossningen kopplades Mamman återigen upp på en CTG apparat. Undersköterskan Rigmor ville helst att Mamman skulle ligga ner under registreringen, men det var omöjligt. Värkarna kom tätt och gjorde nu väldigt ont. Mamma mådde nu även väldigt illa, och var rädd för att kräkas. Mamma fick ett gåbord att luta sig emot och Pappa klockade hela tiden värkarna och berättade hur lång tid det var kvar tills nästa skulle komma, och när topparna var nådda. Mamma tyckte att det var jätte skönt att ha det stödet. Värkarna var nu starka och Mamma såg fram emot att någon form av smärtlindring. Mamma var uppkopplad på CTGen i ca 15 minuter och sen fick hon och Pappa komma in på en förlossningssal. Där inne fanns det en säng till Mamma, en FatBoy till Pappa, och en dator till Catrin, sjuksköterskan. Catrin frågade Mamma om hon hade funderat på smärtlindring, och Mamma sa att hon var öppen för alla förslag. Hon började med att prova lustgasen, men hon mådde illa av den . Hon fick nästan panik av masken. Då föreslog Catrin att Mamma kanske skulle prova en EDA, även fast det var så tidigt i förloppet. Mamma sa att det lät som en bra ide, men insåg i samma ögonblick att det kunde ta tid innan den lades, då det måste göras av en narkosläkare och det var söndag eftermiddag. Mamma hade dock tur och narkosläkaren kom inom 15 minuter. Mamma fick byta om till skjorta och landstingsstrumpor. Catrin kopplade ett dropp. Mamma vill helst inte att de skulle sticka henne, men det fanns inget val, och Catrin var duktig på det, så det gick bra. Pappa som inte hann äta något var nu riktigt hungrig och var tvungen att äta en snickers. Han vill vara nära Mamma, men Mamma skickade iväg honom till dess att han hade ätit upp snickersen, då doften av den fick henne att känna sig mer illamående.

När EDAn skulle läggas var Mamma tvungen att ligga ner, något som var jätte jobbigt. Det blev svårare att möta värkarna på ett effektivt sätt, och mamma blev mer och mer stressad över smärtan. Hon hade svårt att slappna av i mellan och började skaka. Hon kunde aldrig ha föreställt sig hur ont det skulle göra att föda barn. Mamma kände sig hopplös och var tvungen att gråta en tår. Det gav henne lite styrka att klara av att ligga stilla. Narkosläkaren var en läkare som Mamma aldrig tidigare hade träffat. Hon talade dock om för honom att hon hade stora förväntningar på vad han skulle utföra. Mamma la sig på sedan, drog upp knäna, och väntade på att EDAn skulle komma på plats. Läkaren hade lite problem att komma in mellan kotorna och fick sticka om en gång. Mamma var dock väldigt duktig och låg hela tiden stilla även fast det gjorde väldigt och hon mådde väldigt illa. Under tiden som läkaren stack stöttade Rigmor Mammas ben och Catrin höll koll på barnets hjärtljud. Pappa höll handen och stöttade på alla möjliga sätt. Efter vad som enligt Mamma kändes som en evighet fick läkaren EDAn på plats och kunde spruta in första dosen med smärtstillande. Klockan var nu 15.00. Det tog ca tre värkar innan Mamma kunde känna effekt av medicinen. Och det var precis som läkaren hade sagt, det kändes som en soluppgång och Mamma kunde nu helt slappna av. När läkaren gick ut ur rummet sa Mamma att hon älskade honom. Läkren bara skrattade till svar. Mamma vill gå på toa, men fick vänta på att Catrin hade kontrollerat att hon inte var för mycket öppen. Hon ville inte att det skulle komma en bebis i toaletten, och Mamma vill inte det häller. Catrin berättade livmodern nu var öppen 3cm, så det var ingen fara att gå på toa.

Mamma vilade en liten stund och Pappa hämtade andan. Mamma drack lite saft och åt ett kex. När hon hade vilat en stund gick hon upp ur sängen och gick ut en stund tillsammans med Pappa för att skicka SMS till alla vänner och familjen för att berätta att nu var det dags. Allt kändes nu bra och Mamma hade inget ont alls. Mamma ville skicka iväg Pappa till kiosken och köpa middag. Rigmor sa då att personalen hade tänkt beställa pizza till middag och att Pappa gärna fick hänga med på den beställningen, vilket Pappa gärna gjorde. Nu när Mamma kunde slappna av läste hon lite tidning, promenerade lite och pratade med Pappa. EDAn hjälpte i ca 2 timmar, och tur var det, för den fick bara fyllas på varannan timme. Strax innan påfyllning kom smärtan och illamåendet tillbaka, men inte med samma styrka som tidigare. Doktorn kontrollerade hur mycket Mamma var öppen, och nu var det 5cm. Mamma och Pappa räknande snabbt ut att om det gick i det här tempot skulle Prick titta ut innan midnatt.

Påfyllningen som Mamma fick 17.00 hjälpte bra. Men hon kände mer av trycket än tidigare. Catrin kopplade upp Mamma på CTGen igen och efter stund kom hon in och sa att hon var tvungna att kontrollera en temp på Mamma, då Pricks hjärtljud hade ökat och det kunde vara ett tecken på feber. Mamma hade lite feber 38.0, och fick lite alvedon. Catrin kopplade även en värkförstärkande dropp då hon var lite rädd att styrkan i värkarna hade avtagit till följd av EDAn. Pappas pizza kom, och tur var det för Pappa var vrålhungrig. Mamma ville inte äta något, utan fick en jordgubbs milkshake istället. Mamma och Pappa tog en ny promenad i korridoren. De fastnade framför TVn och tittade på 18.00 nyheterna på SVT. Pappa satt ner i soffan och Mamma stod upp så hon kunde dansa med höfterna. När de stod där kom Rigmor med en CTG som var sladdlös och kopplade upp Mamma för att hon skulle kunna se hur ofta värkarna kom. Catrin kom även med antibiotika då doktorn hade bestämt att Mamma skulle ha det för febern. Sen hade doktorn även bestämt att man skulle ha mer koll på hur Prick mådde. Mamma blev uppkopplad till en ny apparat som visade lite mer än vad CTGn gjorde. Mamma stod dock upp hela tiden. Mamma var inte helt smärtlindra av EDAn nu, och tycket neråt ökade. Mamma vill trycka på men Rigmor sa att det fick vänta. Om hon skulle trycka på nu skulle det bara bli jobbigare senare.

Strax innan klockan 19.00 började Mamma få riktigt ont igen. Hon var tvungen att andas och vicka på höfterna för att kunna möta smärtan. Hon började även känna ett tryck neråt, Prick började borra sig neråt. Mamma fick en ny dos av smärtstillande, den sista som kunde ges. Mamma hoppades nu av hela sitt hjärta att Prick skulle titta ut innan 21.00 så att hon skulle ha hjälp av EDAn hela vägen. Catrin kontrollerade hur öppen livmodern var, och nu hade det ökat till 7cm. Mamma bestämde sig för att stå upp hela tiden nu, och dansa med höfterna för att se om det kunde skynda på öppnandet. Pappa satte på ett avsnitt av Planet Earth på datorn som de tittade på tillsammans under ca en timme. Vid 20.30 kom smärtan tillbaka med ökad effekt och Mamma ringde på klockan och ville helst ha mer smärtstillande. Men det gick inte, hon hade fått max. Catrin föreslog att mamma skulle ställa sig på knä i sängen och hänga över en saccosäck. Mamma var väldigt svårövertalad, men efter visst tjatande försökte hon, och det blev faktiskt bra tyckte mamma. Där stod mamma en stund och tog sig an värkarna. Trycket neråt blev allt starkare och plötsligt hör mamman sig själv skrika i högan sky.

In kom Catrin och Rigmor och sa ”Vad du skriker här inne”, med ett leende på läpparna. De började duka och förbereda för Pricks ankomst. Mamma undrade om hon fick trycka på nu, och det fick hon. Mamma tyckte nu att det var lite läskigt. EDAn hade tappat sin effekt och trycket neråt var enormt. Mamman tyckte att det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Pappa stöttade, berömde och var helt underbar på sitt sätt. Mamma la sig på sidan för att lättare kunna trycka på. Hon tog tag i ett hantag på sidan av sängen drog, slet och skrek. Catrin sa att Prick var på väg, och Mamma beordrade Pappa att titta efter, så att hon inte ljög för mamma. Plötslig kände mamma ett ”plopp”. Det var Pricks huvud som tittade ut. Sen fick hon invänta nästa värk för att trycka ut resten av Prick. Och plötsligt var det som all smärta hos Mamma försvann. Prick lades direkt på mammans mage och mamma kände hur det blev alldeles varmt, både i hjärtat och på magen. Sen låg han där, den lilla Pricken. Mamma och Pappa var alldeles förstummade. Ingen av dem förtog egentligen vad som hade hänt. Pappa klippte navelsträngen och funderingen över vad Prick skulle få heta började. Pappa tyckte att det likande en Oscar, och så fick det bli. Den lilla Pricken blev en Oscar, en alldeles underbar sådan.