Frank & Jag

Idag var jag och Frank på föräldragruppen igen. Tycker det är så kul att träffa alla mammorna och nu är det extra roligt när alla bebisar har passerat 3 månader och försöker kommunicera med allt och alla, upptäcker sina fötter, varandra, världen och skrattar.

Om jag ska vara helt ärlig så var jag i början rädd för att gå med i föräldragruppen. Det allra första mötet missade jag då jag redan hade en läkartid inbokad, vilket gjorde det extra nervöst andra gången. Jag var rädd för att mammorna redan hade lärt känna varandra och att jag kom in som en ”outsider”. Att jag kanske hade fel kläder på Frank, fel vagn, fel skötväska eller att hela jag skulle vara ’fel’. Eller att det skulle vara som i ”Solsidan”; snobbdryga ’Odd Molly-fittor’ som har sååå duktiga bebisar som antagligen både äter tacos, dricker pommac, torkar sig själva och åker Vasaloppet. Vuxna kvinnor som antagligen bara pratar skit bakom ryggen på varandra så fort någon lämnat rummet.

När jag kom till andra mötet med föräldragruppen var jag jättenervös. Till råga på det så hade jag ryggvärken från helvetet och kunde knappt bära Frank, att sitta på en stol och amma gick bara inte. Ludde fick följa med som avlastning (han var dessutom ensam kille där). Väl på gruppen ber jag bara till gudarna att Frank ska sova igenom allt (han var ju ändå bara 1,5 månad då), men nej. Frank är vaken – och grinig. Jag kan inte amma honom och han vägrar att ta flaskan med mjölken jag pumpat ut. Vägrar napp. Bara skriker och skriker. Jag försöker trösta, Ludde försöker trösta.
Men nej. Efter knappt en timme ger vi upp, ursäktar oss och går.

Jag kände mig sämst i världen och det värsta var att alla mammorna fick se det.

Efter det så ville jag egentligen inte gå dit mer, men kände att det var för tidigt att ge upp.
Vid tillfället därpå såg jag till att Frank var ordentligt utvilad. Jag kom dit en halvtimme i förväg och satte mig ner i lugn och ro och ammade Frank innan alla andra mammorna kom. Den här gången var Frank på jättebra humör. Dessutom var alla mammorna jättetrevliga och väldigt ödmjuka. Ibland kan det t.o.m kännas som att jag har det FÖR lätt med Frank när man hör dom andra mammorna berätta om deras kolikkvällar, att dom blir väckta varje timme under natten, äter dåligt, kräks, inte följer kurvan m.m.

Jag tycker det är bra att dom delar med sig av sina erfarenheter, det gör att jag känner mig mer förbered på vad som kan ske (för en vacker dag bryter säkert helvetet lös här hemma med!) och inte känner mig dum över att dela med mig av det.