Frank & Jag

Att sätta hoppet till IVF

Vi har gjort en lång och jobbig resa och den har ännu inte kommit till sitt slut. I alla fall inte förrän vi bestämmer oss för att lämna försöken att skaffa ett syskon till Ebba. Det var år 2009 då vi bestämde oss för att vi var redo att skaffa barn – ett år efter bröllopet i Lund. Jag blev gravid ganska snabbt men fick ett tidigt missfall. Under kommande året fick jag ytterligare två. Precis när jag lyckades bli gravid en fjärde gången, den graviditet som skulle ge oss vår dotter, fick jag reda på att jag har en så kallad genetisk balanserad translokation. Det innebär att jag har ett genetiskt fel som skapar problem just när man försöker få barn där barnet har en hög risk att bli väldigt sjukt där det är få som klarar sig ens förbi förlossningen. Vi har cirka 90% risk att få missfall på grund av att fostret nedärver en sjuklig form av mitt genetiska fel. Vi inser att vi hade väldigt mycket tur när Ebba kom till <3

Första sprutan

Precis när jag blev gravid med Ebba hade vi en remiss iväg för IVF med PGD. Det är en metod med provrörsbefruktning där man analyserar alla embryon genetiskt och bara återför friska. Men eftersom jag blev gravid precis då drogs remissen tillbaka.

Efter Ebba fyllt ett började vi fundera på att försöka skaffa ett syskon. Ganska snabbt blev jag gravid men det slutade i ett missfall i vecka 10. Sedan fick jag ytterligare ett samt ett tredje där jag fick föda ut en liten kille i vecka 17. Han hade multipla missbildningar och hade troligtvis dött på grund av ett genetiskt fel nedärvt från mig. Jag och min kropp kände att vi inte orkade försöka mer på naturlig väg så vi bad om att få en remiss och försöka oss på IVF PGD i Stockholm.

Det är precis där vi är nu. Andra försöket. Första försöket misslyckades då alla mina tio fina embryon bara dog. Ingen återföring. Bara ett stort, svart hål och en massa tårar. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så besviken, jag har ju ändå ”vant” mig vid att få dåliga nyheter, men detta var något helt annat. Att få missfall på missfall har jag lärt mig att hantera, men att IVF skulle vara så psykiskt påfrestande hade jag aldrig trott.

Jag hade föreställningen om att det här med IVF var ganska enkelt. Man lägger sig helt pladask i någon annans händer… man hormonbehandlas, producerar en massa ägg, plockas, befruktas… sen är där förhoppningsvis ett genetiskt friskt embryo att sätta in. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så besviken. Eller gråta som jag gjort. Ögonen tåras lite bara jag skriver detta. Jag hade så fel, IVF är verkligen ingen dans på rosor. Det är skitjobbigt. 

Äggplockningen

Till att börja med är man inte riktigt sig själv, för dessa hormoner vänder kroppen upp och ner. Inte alla dagar, men vissa. Ena dagen kan jag vara hur glad och sprallig som helst, andra dagen kan jag gå runt som ett laddat åskmoln. Min behandling är lång, förra gången pågick den i fem veckor, den jag gör nu är fyra veckor. Det är många veckor att gå runt som en tickande bomb, svullna upp för att kroppen samlar på sig vätska, gå och fundera på hur det kommer att gå denna gång… om jag var hoppfull första gången så är jag precis motsatsen nu. Jag vågar inte hoppas någonting, är så rädd för att bli så besviken igen och spendera flera timmar i soffan och bara gråta med knäna uppdragna till hakan. Att känna att nej, jag vill inte. Jag vill inte mer. Men tacksamt är det trots allt att man hittar ny styrka och positiva tankar för att göra det igen. Vi vill så gärna att Ebba ska få ett syskon och vi ska kämpa tills min kropp säger stopp. Längtan är så stor att inget kan stoppa mig.

Följ gärna vår resa på Instagram där jag heter saandydf. Jag bloggar även emellanåt på sandradf.tumblr.com – där finns mycket information och fakta om mitt genetiska fel, IVF och missfall. 

Stor kram
Sandra